Fam Gadelius

Lowe har en kompis han kallar "Carl - den lugna". I december hade han lite funderingar kring sin kompis och sa;

"Om ja va lika lugn som Carl så skulle jag få hålla mig. Men ja tvivlar på att ja kommer kunna göra dä!"

Själviskt har han åtminstone!

Vi har spenderat några dagar i en helt underbar stuga i Lofsdalen med goda vänner! Det har åkts slalom, ätits goda middagar, spelats bowling och promenerats. Mycket trevligt och med många skratt. Tyvärr fick Lowe feber de sista dagarna och idag när vännerna åkte till backen utan oss hittade jag honom uppkrupen på köksbänken där han tittade ut efter bilen som åkte iväg - med jättetårar som sakta trillade utför de feberrosiga kinderna. Jag bar honom till soffan och vi satt där och kramades och torkade tårar och snuvig näsa. Då frågade han om vi skulle åka slalom imorgon men jag sa att det skulle vi tyvärr inte eftersom vi åker hem imorgon. Oj, vad han grät då min lilla älskling! Det gjorde ont i mamma-hjärtat kan jag tala om.

Resten av dagen har han i stort sett bara sovit. Och faktiskt kräkts av den höga febern också. Han hade nästan 40 graders feber, eller 39,8 för att vara exakt, fast han fick Alvedon med jämna mellanrum. Vill inte tänka på hur hög den varit annars...

Nyss vaknade han och var upp på toaletten. Sen fick jag hämta lite vatten men innan jag hann tillbaka in i vårt sovrum så kräktes han igen - på golvet! Usch, vad jobbigt! Jag försökte skämta bort det efteråt och trätade skämtsamt på honom och sa att han var kass. Han kontrade med: "Fy vad du är taskig mamma!" Då visade jag mina öronproppar och sa att nu sätter jag i dom här så hör jag inte vad du säger!

Jag hörde inte heller vad han sa men kunde läsa på hans läppar att han sa: "Men du kanske förstår teckenspråk, mamma!" Och så fick jag det berömda fingret! Hahaha, vad svarar man då? Låter iallafall som om han börjar bli piggare lillen...

Så här såg han ut idag:

Har en liten som börjar bli frisk och snart klättrar på väggarna av all överskottsenergi. För att råda bot på detta plockades cykeln fram till lillens stora förtjusning och sen tog han mamman med på en tur.

Mamman blev svettig - av två anledningar. Dels av att ha försökt hålla hans tempo och dels av alla gånger hjärtat flög upp i halsgropen på grund av lillens brist på trafikvett! Hua! Måste ta och träna lite mer på hur man beter sig i trafiken. Mitt halvhjärtade försök att få honom att förstå att man kliver av cykeln och leder den över övergångsställena sprack direkt. Han cyklade över och struntade i övergångsstället med kommentaren; De vaj ju inte ens nåja bilaj!

Denna incident följdes av en föreläsning om Herr Gårman och av lillens förvånade ansiktsuttryck förstår jag att jag lika gärna kunde ha pratat på italienska. Om jag nu behärskade språket förstås. Så här ska nu pluggas trafikvett och studeras Herr Gårman-skyltar!

Idag var det min och min häst Mynta¨s andra HoppTävling! Det var den sista deltävlingen av tre i vårens PoängHoppTävlling!

När den första var så var Mynta en ny häst för mig så då var jag med på en SEG lektionshäst, och jag ramlade av.

Den andra deltävlingen var jag med på Mynta, liksom den tredje.

Vi hoppade 50 och 60 cm (det näst högsta och högsta).

När jag ramlade av i den första fick jag ett poäng, i den andra red jag felfritt och fick tio poäng av tio möjliga och idag red jag oxå felfritt och fick tio av tio möjliga igen.

Man fick dessutom ett pris för att man hade varit med i alla deltävlingar och det var en vit rosett.
Det var min och Mynta¨s  första tillsammans!

Såhär glada var vi efteråt: