Fam Gadelius

...en god-natt saga till lille John:

Det var en gång en mamma som trodde hon fortfarande var 15 år gammal och okysst då hon i själva verket var mellan 30 och 40 samt mor till tre barn. Eller som hennes yngste son skulle uttryckt sig: '-Min mamma har tre barn och en jättebebis!'

*Fotnot: jättebebisen är mammans äkte make som faktiskt gläntar på dörren till livet mellan 40 och döden. Leve medelålders karlar! Eller...?

Hennes dotter hade fått en häst, en vit ponny, som lystrade till namnet Scarlets Mynta av sina föräldrar. Dottern visade strax prov på talang när det gällde hästhoppning med nämda ponny. En mörk höstkväll i oktober fick modern, hon som trodde sig vara 15 år, för sig att även hon besatt samma talang som sin dotter. Sagt och gjort så sadlade och tränsade hon ponnyn, klev grasiöst upp i sadeln (åtminstone var det grasiöst i hennes ögon) och red ut på hoppbanan för att prova sina vingar.

Efter ett par halvdana och lite knackiga språng över tre studs så kände hon sig nu rätt säker i sadeln. Lite svårt hade hon dock att acceptera att hjärnan visste precis hur det skulle agera medans kroppen inte alls ville lyssna på vad hjärnan försökte kommendera. Om det beror på att kroppen befinner sig i tonåringens trotsiga göra-sig-fri-från-föräldrarna-period eller om det helt enkelt är den faktor där jorden gått för många varv runt solen utan att hon lagt märke till det är svårt att avgöra. Förmodligen tror hon att det är tonårs-trots hennes kropp utsätter hjärnan för då det i själva verket faktiskt är jordens låååånga promenad på himlavalvet.

Hur det än var med detta så uppbådade hon något senare ett mått av kaxighet och självförtroende på hästryggen. Det var inte av godo! Som ett brev på posten kom också nonchalansen på besök samtidigt som omdömet sade adjö och tack för sig. Språnget, eller rättare sagt det som skulle kunnat vara ett språng, resulterade i något halvdant försök att få hästen att kanske, idag eller någon annan dag, orka lyfta på benen så pass att ekipaget skulle komma över hindren. De var vid detta tillfälle tre till antalet. Dock gick det inte som mamman hade planerat (eller hade hon planerat?) för hästen snubblade redan på det första hindret varpå ryttarinnan inte hade balans nog att stanna kvar i sadeln. Däremot lyckades mamman att 'hoppa' över hinder nummer två - dock utan häst! Stilpoäng? Nja, skulle inte tro det. Hon lyckades med konststycket att landa på huvudet och avslutade med en nittio-graders vändning. Avslutet var i alla fall i hennes favör poängmässigt för hon låg parallellt med hindren mellan nummer två och tre. Dessutom helt stilla - vilket inte uppskattades av hennes hjälpreda som  förmodligen trodde att hon hört mammans ljuva stämma för sista gången. Men så'n tur hade hon inte! Mamman hade bara drabbats av sendrag i båda vaderna och var därför oförmögen att varesig resa sig upp eller röra någon lekamen. Ja, förutom munnen då förstås. Den med den ljuva stämman...

Så slutar denna saga lyckligt på alla sätt och vis. Eller nästan alla sätt; mamman var rätt mosig i sin överåldriga tonårs-kropp och tung i sinnet (verkligheten hade på något vis kommit lite närmare henne även om hon inte ville se sanningen i vitögat rikigt ännu) över det faktum att hon nu fick överlåta hästhoppningen på dottern istället. Tror dock att hästen var desto gladare över det beslutet!

Snipp snapp snut - så var denna saga slut!


Psst...
Är John nöjd med sago-tantens berättelse?