Slapparddag!
Idag har jag haft en riktigt skön slappardag med min vän Anna! Vi började dagen med en mysfrukost med nybakta scones, sen blev det en liten tur på byn och en fikastund. Anna satte upp tre tavellister som jag fick i julklapp av min bror. Nu lyser det så fint på dem här hemma!
Ännu en dag i Kajevall!
Tjejerna bakar!
Kassaskåp!
Imorgon är nog kroppen utbytt mot ett kassaskåp är jag rädd! Skulle inte ha lyssnat på mitt sällskap vid namn John idag. Tänkte åka 3 km men lät mig övertalas till att åka 8. Eller åka å åka, stappla är nog en mer korrekt beskrivning. Har man inte stått på ett par längdskidor på över 25 år (förutom en eller ett par turer i fjällen) gör man nog klokast i att mjukstarta. Men som den optimist jag är så följde jag med John. Han åkte först med sin hund Kaj och ryggen på John var det sista jag såg innan de försvann i och med att spåret svängde. Tänk den som ändå hade en hund som drog en! När jag åkt halvvägs (trodde jag - i själva verket var det väl en dryg kilometer!) började jag analysera min åkning. Tankarna kom när orken tröt! "Hur kändes det när jag åkte - som vältränad tonåring - i Hybo AIK's undgomslag? Stavarna som knarrande borrade sig ner i snön, skidorna som - lätt - gled fram i spåret, hade jag bakhalt kompenserade jag det med att trampa fast skidan lite extra samtidigt som jag tog i lite mer med stavarna, känslan när jag sträcker ut och tar i, ljudet av skidan som "sprättar till" av trycket i själva steget, swunget när man stakar sig fram i lätt medlut och när man tar i och stakar så att man nästan gungar fram! Konstig känsla när man "vet" hur det ska kännas och ingenting längre stämmer! Så slut som jag var när jag äntligen kom "i mål" var det längesen jag var! Svårt att jämföra med ett pass på Pace - sätter jag crosstrainern'n på en halvtimme och inte orkar mer när det gått 25 minuter så är det ju bara att kliva ner och stänga av maskinen men när man är mitt ute i skogen och känner samma sak är det liksom inte lika lätt... Hade jag böjt mig ner och stoppat ner ansiktet i snön tror jag att jag hört ett fräsande ljud! Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag åka TRE kilometer! Så det så! Kram Malin!
