Slit och släp
Idag har vi fejat hemma. Vi har börjat måla taket i hallen och Kimmen har reglat igen dörren från hallen till matrummet. Det blir nog super när det är klart! Men hua vad slitigt det är att måla tak. Fy sjutton! Jag är helt slut i armar, axlar och nacke - och då är jag bara klar med cirka en tredjedel av taket...
Moa har varit i stallet hela dagen idag tillsammans med Ebba. På eftermiddagen ringde hon och berättade med gråten i halsen att Mynta blivit halt. Janne (vår snälla och duktiga stall-kille) försökte sätta på en sula på Mynta som då skulle kunnat lindra eventuell ömhet men det ville hon inte alls vara med på så det hela slutade med att han fick ta av henne skon. Efteråt var hon jätte halt! Stackarn! Janne hjälpte Moa att lägga en bandage med jodopax ifall det är en begynnande hovböld. Vi både hoppas och inte hoppas att det är en hovböld på g. Nu kan vi inte göra mer utan får vänta och se. Moa är jätteledsen och tycker att livet är så orättvist. Själv skulle jag åkt till Delsbo imorgon och på fredag för fyra pass intensiv western träning. Trist - men sånt är livet!
/Malin
Eftersom en vän hade åsikter...
Här kommer en godnatt-saga till lille John:
Det var en gång en mamma som trodde hon fortfarande var 15 år gammal och okysst då hon i själva verket var mellan 30 och 40 samt mor till tre barn. Eller som hennes yngste son skulle uttryckt sig: '-Min mamma har tre barn och en jättebebis!'
*Fotnot: jättebebisen är mammans äkte make som faktiskt gläntar på dörren till livet mellan 40 och pensionen. Leve medelålders karlar! Eller...?
Hennes dotter hade fått en häst, en vit ponny, som lystrade till namnet Scarlets Mynta av sina föräldrar. Dottern visade strax prov på talang när det gällde hästhoppning med nämda ponny. En mörk höstkväll i oktober fick modern, hon som trodde sig vara 15 år, för sig att även hon besatt samma talang som sin dotter. Sagt och gjort så sadlade och tränsade hon ponnyn, klev graciöst upp i sadeln (åtminstone var det graciöst i hennes ögon) och red ut på hoppbanan för att prova sina vingar.
Efter ett par halvdana och lite knackiga språng över tre studs så kände hon sig nu rätt säker i sadeln. Lite svårt hade hon dock att acceptera att hjärnan visste precis hur det skulle agera medans kroppen inte alls ville lyssna på vad hjärnan försökte kommendera. Om det beror på att kroppen befinner sig i tonåringens trotsiga göra-sig-fri-från-föräldrarna-period eller om det helt enkelt är den faktor där jorden gått för många varv runt solen utan att hon lagt märke till det är svårt att avgöra. Förmodligen tror hon att det är tonårs-trots hennes kropp utsätter hjärnan för då det i själva verket faktiskt är jordens låååånga promenad på himlavalvet.
Hur det än var med detta så uppbådade hon något senare ett mått av kaxighet och självförtroende på hästryggen. Det var inte av godo! Som ett brev på posten kom också nonchalansen på besök samtidigt som omdömet sade adjö och tack för sig. Språnget, eller rättare sagt det som skulle kunnat vara ett språng, resulterade i något halvdant försök att få hästen att kanske, idag eller någon annan dag, orka lyfta på benen så pass att ekipaget skulle komma över hindren. De var vid detta tillfälle tre till antalet.
Det gick dock inte som mamman hade planerat (eller hade hon planerat?) för hästen snubblade redan på det första hindret varpå ryttarinnan inte hade balans nog att stanna kvar i sadeln. Däremot lyckades mamman att 'hoppa' över hinder nummer två - dock utan häst! Stilpoäng? Nja, skulle inte tro det. Hon lyckades med konststycket att landa på huvudet och avslutade med en nittio-graders vändning. Avslutet var i alla fall i hennes favör poängmässigt för hon låg parallellt med hindren mellan nummer två och tre. Dessutom helt stilla - vilket inte uppskattades av hennes hjälpreda som förmodligen trodde att hon hört mammans ljuva stämma för sista gången. Men så'n tur hade hon inte! Mamman hade bara drabbats av sendrag i båda vaderna och var därför oförmögen att varesig resa sig upp eller röra någon lekamen. Ja, förutom munnen då förstås. Den med den ljuva stämman...
Så slutar denna saga lyckligt på alla sätt och vis. Eller nästan alla sätt; mamman var rätt mosig i sin överåldriga tonårs-kropp och tung i sinnet (verkligheten hade på något vis kommit lite närmare henne även om hon inte ville se sanningen i vitögat rikigt ännu) över det faktum att hon nu fick överlåta hästhoppningen på dottern istället. Tror dock att hästen var desto gladare över det beslutet!
Snipp snapp snut - så var denna saga slut!
Psst...
Är John nöjd med valet av godnatt-saga?
Hoppträning!
Snacka om framsteg! I april grät Moa när de försökte sig på 40 och 50 centimeter höga hinder... Men det har bevisligen hänt en hel del sedan dess.
/Malin
Här kommer några...
Redo! Koncentrerad! Kommer jag ihåg banan, eller?!
Framhoppning
Mera framhoppning...
Trött och lycklig! (Har fått en vit rosett!)
//Malin
På kurs med Kurt!
Recept
Häromdagen lyckades jag få till en supergod middag. Tänkte att jag skulle dela med mig av receptet då även min kräsne make lovordade middagen.
1 kg kycklingfilé, tärnad
2-3 röda lökar, tunt klyftad
3 klyftor vitlöd, pressade
2 1/2 dl matlagningsgrädde
2 dl cremé fraiche
Kikkoman soya
Kinesisk soya
1 hönsbuljong
flytande honung
S o P (salt och peppar - min syster lärde mig den förkortningen)
Bryn kyckling och lök i lite margarin. Tillsätt grädde och cremé fraiche, buljong och soya. Smaka av med lite honung. Kikkoman soyan för smakens skull och den kineskiska för att få lite färg. Krydda efter smak. Låt puttra tills kycklingen är klar. Serveras tillsammans med ris och grönsallad.
Bon appétit!
