Slit och släp
Idag har vi fejat hemma. Vi har börjat måla taket i hallen och Kimmen har reglat igen dörren från hallen till matrummet. Det blir nog super när det är klart! Men hua vad slitigt det är att måla tak. Fy sjutton! Jag är helt slut i armar, axlar och nacke - och då är jag bara klar med cirka en tredjedel av taket...
Moa har varit i stallet hela dagen idag tillsammans med Ebba. På eftermiddagen ringde hon och berättade med gråten i halsen att Mynta blivit halt. Janne (vår snälla och duktiga stall-kille) försökte sätta på en sula på Mynta som då skulle kunnat lindra eventuell ömhet men det ville hon inte alls vara med på så det hela slutade med att han fick ta av henne skon. Efteråt var hon jätte halt! Stackarn! Janne hjälpte Moa att lägga en bandage med jodopax ifall det är en begynnande hovböld. Vi både hoppas och inte hoppas att det är en hovböld på g. Nu kan vi inte göra mer utan får vänta och se. Moa är jätteledsen och tycker att livet är så orättvist. Själv skulle jag åkt till Delsbo imorgon och på fredag för fyra pass intensiv western träning. Trist - men sånt är livet!
/Malin
På kurs med Kurt!
Vet ej om jag vågar...
Det har hänt en hel del sedan sist. Sommaren kom och gick och imorgon är det oktober. Sjukt vad fort tiden går. Ungarna växer så det knakar. Min lilla stora kille har blivit tonåring och börjat på högstadiet. Hur gammal är jag om jag har en trettonåring i huset? Nej, det funderar jag inte mer på tror jag...
Moa har börjat femman och första pojkvännen har kommit och gått. Lowe har bara blivit så cool - åtminstone enligt honom själv.
Vad händer? Det har ryktats om att vi får besök av morbror Jonas i helgen men det återstår att se. Vi, eller rättare sagt Kimmen, ska göra "vinter" i Bäckan. Vattnet ska stängas av, bryggan dras upp på land och båten ska tas upp. Lite mek med andra ord. På lördag ska Moa tävla i hoppning i Rengsjö. Hon ska starta i L:D endast. Efter hon ramlade av under tävlingen här i Ljusdal så har hon blivit lite skrämd - med rätta - och vill inte hoppa så högt. Stort framsteg gjorde hon i och för sig på träningen i söndags då hon hoppade bana. Det gick hur bra som helst och hon "rullade på" i fyra varv helt klockrent och sken som en sol efteråt. Återstår att se hur det går i helgen!
Håll tillgod med dessa två bilder från deras första riktiga hopptävling tillsammans i juni så
Sicken helg!
När helgen kom skulle vi åka till stugan i Bäckan och mysa. Kanske snickra lite och eventuellt kratta upp några av tusentalet kottar som behagat lämna sitt fäste i tall och gran. Ligger överallt och kommer att kännas under fötterna i sommar när skorna får stanna på skohyllan.
Det blev dock inte direkt som planerat. Lördagen kom och gick och det enda jag fick uträttat var att lasta Mynta (för första gången!) och skjutsa henne och dottern till Kurrbo för en tur i skogen. När jag hunnit ta krattan i mina händer, nja, jag hann nog räfsa av en bit av den blivande gräsmattan också, ringde hon och ville ha hämtning. Det var bara att hoppa in i bilen igen och ge mig av. När jag äntligen kom tillbaka till stugan var klockan halv sju på kvällen...
Kimmen presterade desto mer som tur är. Han satte golvsockel uppe i vårt sovrum på lördagen. Söndagen ägnade han åt att sätta upp en fläkt i köket. Nu kan vi med andra ord steka utan att hela stugan fylls med matos. Härligt! Och på tiden också... Köpte fläkten för ett år sedan nämligen.
När vi kom hem på söndagseftermiddagen var det dags för Moas och Myntas hoppträning. De tränar hoppning varje söndag numera. Moa har tjatat i ett par veckor om att prova hoppa 80 cm höga hinder. Hon vill vara med på en tävling i Delsbo i början av juni och då är den lägsta höjden 80. Sagt och gjort så la vi upp en kombination på 65 respektive 80 cm. Det första hindret på 65 gick sådär men det sista klippte hon kanon. En tur till och sen hamnade båda på 80 och även det gick som smort. Hon var så kaxig när hon fixat det. Tror jag det...
Hennes kommentar när vi satte oss i bilen: -Mamma, nu blir det tävling i Delsbo! Nej då, själförtroendet är det inget fel på längre.
Nä, nu ska jag nanna kudden. God natt!
/Malin
Påsk!
På eftermiddagen när de manliga deltagarna började bli lite runda under fötterna så var det dax att frakta iväg barnen till mormor och morfar i Lillhaga. Sen bar det av till stallet för min del. Moa fick vara "ledig" idag och Mynta fick vila. Sen var det dax att åka till John residens i Simanbo och bada balja. Efter badet skulle vi äta pizza allihop men det blev ett visst "manfall".
Påskaftonen började med städning, bortplockning av rökdoftande vinterkläder och matlagning. Vi hade bjudit hem våra vänner för intagandet av påskmiddag på kvällen.
Moa var i stallet och red. Jag åkte dit när hon var klar och hjälpte henne att tvätta Mynta. Vi tvättade, svampade och duschade och hon blev så ren och fin. När vi torkat henne så torr vi kunde med hennes nyinköpta duk i microfleece så fick hon ett nytt och fint täcke på sig.
Anledningen till tvätten är att Moa och Mynta ska tävla idag för första gången och då måste hon ju vara ren, vit och fin! Moa är spänd av förväntan och tycker att det ska bli så jättekul! De ställer upp i en poänghoppning på höjden 50 centimeter. Moa frågade mig i morse: "-Mamma, tror du att jag kommer att ramla av Mynta idag?" Men jag svarade att det trodde jag inte. Om hon inte ramlat av tidigare så kommer det säkert att gå bra idag också. Skulle tro att hon är lite nervös med tanke på att hon ramlade av förra tävlingen hon var med på. Men det är ju som hon själv också sa att "då red jag ju på Cartoon!"
Lowe, Kimmen, jag och John var ute på en promenad idag i solen. Det var dock bitande kallt i kinderna. Just nu är Uffe och min bror här hemma och hälsar på.
Lowe har just vaknad efter sin tupplur (Krille väckte honom) och ropar nu efter mig...
//Malin
Ps. Ska försöka ta några bilder under tävlingen som jag sen kan lägger in på bloggen...
Löshoppning!
Moa följde med mormor och morfar till Kristoffer och Frida i helgen. Krille fyllde år nämligen! Moa och Frida bakade bullar, havregrynsmuffins och hemgjord prinsesstårta. Jag fick en bild på skapelsen via MMS. De var jätteduktiga! Synd bara att vi inte var där så vi kunde smaka. När nu Moa var borta hela helgen så passade jag på att rida Mynta. Två dagar i rad blev det och det har inte hänt förut. Hon rider helst själv min dotter. Men du Moa, du får gärna åka bort över helgen någon mer gång för vi hade riktigt trevligt tillsammans Mynta och jag!
Tänk att min LILLA bror fyllde 23 år! Jag fattar det inte. Känns inte längesedan Jennifer och jag åkte ner till Uppsala med morbror Rolf och hälsade på honom när han gjort sin hjärtoperation... Men det är ju nästan 22 år sedan! Betyder detta även att jag börjar bli gammal? Näe, tänk att det tycker inte jag heller. :) Loggade tidigare ikväll in på barambas hemsida. Det är nämligen snart dags för klassfest. Det är tjugo år sedan vi gick ut nian... Men gammal? Jag? Nej, nej! Inte än...
Har just hämtat Linus på skolan. De har har besök av en klass från Göteborg som de haft som brevvänner en tid och ikväll hade de lite mys på skolan, käkade lite snacks och hade kuddkrig. Idag åkte de slalom i Järvsö och imorgon ska de pimpla på Kyrksjön. Kul med lite vinter för göteborgarna antar jag.
Vädret känns dock allt annat än vintrigt just nu. Regn å is å halka å disigt. Inte kul alls. Det ska vara vinter när det är vinter tycker jag. Men efter påsk så får våren hemskt gärna göra sitt intåg och det är bara ett plus om det går fort.
Snart är det påsk och vi ska angla på långfreda'n (som vanligt) så vi vill att isen ligger kvar stabil och tjock tills dess åtminstone.
Idag fyller faktiskt min kära svärmor 60 år! GRATTIS!!!! Nej, förresten, hon fyller inte 60 utan 50-tio. Läste om Lillbabs i helgen som fyllde 70 men föredrog att säga 60-tio. Men det är ju tur att åldern inte sitter födelsebeviset utan i sinnet och det är det som är det viktiga, eller hur?!
Jag jobbade ikväll så jag hann aldrig smaka på Pias tårta men däremot bjuder hon sina söner med familjer på middag på fredag. Det ser vi fram emot! Hon är ju som bekant en väldigt duktig kocka!
Allt för idag! Nu ska jag se om jag lyckas få en dejt med John Blund...
//Malin
Osynlig bloggare?
Nu ska det råda bot och bättring! Hästen vi letat så länge efter har fått ett namn: Scarlets Mynta! Ett sto som är tretton år gammal. Hon är skimmel och snällare bruna ögon än hennes man får leta efter. Hon är bara så gullig!
Vi hämtade henne i lördags i Katrineholm. Åkte från Ljusdal mitt i natten klockan tre och kom fram till Katrineholm halv tio. Väl där gick vi in i stallet och tittade på Mynta. Moa provred även henne. Det var bara jag som hade provat henne tidigare. Hon är väldigt pigg och framåt att rida och dessutom otroligt känslig. I alla fall om man jämför med de hästar Moa och jag rider på vid våra ridlektioner. Mac (Lindas arab) är i och för sig också känslig men inte på samma sätt som Mynta. Efter att Moa ridit en stund så vågade hon börja lita mer på Mynta trots att det gick undan. Ingen seg och proppig ridskolehäst hon satt på - det fick hon erfara från start!
Vi gick in till Virans mamma och pappa för att göra klart affären och där blev vi bjudna på kaffe och smörgås. Gissa om det smakade gott efter turen ute. Vädret var långt ifrån det bästa då det blåste och regnade. Usch! Desto trevligare att få komma in i stugvärmen!
Nu var det dags att lasta in häst och prylar i bilen. Viran hade tidigare berättat att Mynta var så lätt att lasta men det hade hon (hästen alltså) inga planer på att visa oss denna dag. Hästar är absolut inga dumma djur och så inte Mynta heller och hon förstod att detta inte var en vanlig tur till ridhuset med Viran och ville således inte alls gå in i transporten. Viran vann dock den "fajten" och hon gick uppgivet in i tranporten.
Sedan var det då dags för Viran att säga adjö till sin vän sedan fem år. Jag kan lova att varken Moa eller jag skulle ha vilja bytt med henne då. Stackars Viran. Moa gick till och med och satte sig i bilen för hon kunde inte alls hålla tillbaka sina tårar. Hon grät ikapp med Viran inne i bilen och sa senare till mig att hon tyckte så synd om henne och att det kändes som om vi "tog" hennes häst ifrån henne. Nu stod hon hur som helst i transporten och vi var på väg hem.
Efter många timmar längs vägarna i snö och blåst var vi äntligen hemma igen halv åtta på kvällen. Mynta fick komma in i sitt nya hem och verkade inte så förvånad eller orolig över allt nya. Skönt tyckte vi!
En ny företeelse i boxen var den automatiska vattenkoppen. Hon var inte van att dricka ur den och verkade först tro att det var en leksak för hon stoppade ner mulen i vattnet och ruskade runt så vatten stänkte överallt. Jättekul tyckte Mynta! Innan vi lämnade Mynta och stallet för natten så såg vi som tur är att hon även kunde dricka ur sin nya vattenkopp.
//Malin
Psst! Jag ska försöka fixa in ett kort på henne här så du får se hur gullig hon är!
En helt vanlig torsdag
Efter cirka femton minuter kommer han springade och skrikande in i köket till mig: - Jag kjäke, jag kjäke!!! Och i och med detta var det slut på den helt vanliga torsdagen. Han hade kräkts på favvo-stolen, golvet och sina kläder... Stackars liten! Duschen nästa och sen nya kläder. Hämta en hink till Lowe och en hink till mamma. Nej, jag kräktes inte men golvet var ingen trevlig syn... Nästa uppgift blev att ringa jobbet och berätta den trevliga nyheten att jag inte ämnade komma till arbetet idag heller. Det har blivit en hel den VAB-dagar de sista veckorna. Skulle tro att jag inte är så där värst poppis på jobbet...
Resten av dagen ägnade jag åt att torka spyor på diverse olika ställen. Avundsjuk, eller? Nä, trodde inte det heller.
När han somnade av utmattning efter lunch så passade jag på att steka köttbullar. Gick å sneglade på klockan och bara längtade efter avbyte när Kimmen skulle komma hem från jobbet. Men icke! Hade glömt - eller förträngt - det faktum att han (fyra dagar före julafton!!!) skulle tillbringa kvällen med sina bröder i "sekten" med en ölkväll på Romerska badet. Ja, visst låter det härligt skönt?! Avundsjuk - jag? Absolut inte. "Vad är väl en kväll på slottet..."
Ja, pizza-middagen ja, den började bra men det är tur att julen kommer med allt vad det innebär på middagsbordet för då slipper man ens fundera på att beställa pizza igen inom de närmaste veckorna. Varför? Jo, Lowe han sa med bestämd röst: - Jag äta pitta! Jag försökte verkligen att få honom på andra tankar men ni som känner honom vet att han är väldigt, väldigt bestämd för att bara vara två och ett halvt år. Han skulle ha pizza och så var det bara. Suckande lyfte jag upp honom i stolen och skar upp en bit till honom. Han åt några tuggor och sedan... Behöver väl knappast berätta. Slet honom upp ur stolen och när han var klar och jag hade torkat hans mun så sa han: - Meja pitta! Usch och fy men det blev nog bara en tugga till men den åt han och sen var han nöjd. Tack och lov!
Döm om min förvåning när det skramlade till i dörren redan klockan 22 och min käre make kom hem. Det är ovanligt tidigt för dessa numera regelbundna torsdagsevenemang. Härligt tänkte jag, nu får jag hjälp med julstöket! Jag, Linus och Moa hade efter nattning av Lowe kokat både knäck och kola och nu var jag rätt slut efter denna händelserika dag. Men fick jag hjälp? Näpp! Han var snabb och byta om till morgonrock och fastnade sedan i en fåtölj och på min fråga om en eventuell hjälp svarade han: - Vet du hur slut man blir av att bada? Vad svarar man på den frågan? Just det - ingenting!
Ja, det var en dag i en trebarnsmammas liv! Och julen den kommer allt närmare...
Av Malin
Psst!
Även den sista biten av pizzan kom i retur om du undrar!
Händelserik dag!
Väl hemkommen så blev det till att ta fram snöspaden för det hade ramlat ner ganska många flingor från himlen. När jag skottat färdigt med Lowes hjälp så åkte jag till Kurrbo och hämtade Moa. Hon hade varit där i några timmar och mockat åt Lindas hästar. Charlie var sjuk, Robert jobbade och de skulle till Hudik på ultraljud. På vägen dit åkte jag över Ångsäter och just när jag passerat järnvägsövergången så fick jag en rätt rejäl sladd på bilen varpå jag gör det klassiska misstaget att attackera ratten och med fullt rattutslag styra åt motsatt håll. Hur bra är det??? Ja, ja vet! Ja, självklart så fick jag sladd nummer två men vis av erfarenheten så tog jag det lugnt och kom ihåg min halkbaneinstruktörs tålmodiga stämma i com-radion i bilen: "Två centimeter åt höger - tillbaka - två centimeter till vänster - tillbaka!" Men även den gången för närmare bestämt 17 år sedan (hm, hm, så gammal är väl inte jag?) så fann jag det oerhört svårt att inte bara vräka ratten åt det andra hållet... Det hela slutade turligt nog ändå bra tack vare att jag inte fick något möte för jag tog sväng nummer två i mötande körfält.
Med bultande hjärta och darrande ben (fy f-n vad jag blev skakis efteråt) fortsatte jag mot Kurrbo men i betydligt lägre hastighet. När jag var nästan framme ringde min mobil och det var Kimmens röst i andra änden som frågade om jag pratat med Robert eller Linda efter ultraljudsundersökningen. Då jag inte hade det var han snabb att meddela att det hade minsann han gjort och släppte sedan bomben: DE SKA HA TVILLINGAR!!! Helt otroligt sjukt, kul, fantastiskt, spännande och härligt på samma gång. Vilken känsla! Tror att man har ett barn i magen och så är det dubbelt så många! :) Snart är det en riktigt BIG FAMILY i Kurrbo. Sex personer i en familj är rätt många... Undrar hur det går för dem att sova i natt???
Från Kurrbo körde vi vidare mot Sjöbo och nästa stall. Det var lektionsdax för Moa och jag behövde fixa en del papper inför ett föräldramöte på ridklubben så jag hjälpte henne att få hästen klar och sedan åkte jag därifrån. När jag kom tillbaka hade lektionen just slutat och Moa kom emot mig och såg lite lurig ut. Hon berättade att hon hade ramlat av sin häst. Hon red på Rex och ett barn på läktaren gjorde något ljud som skrämde honom och han kastade sig in mot mitten och hon föll av. Men hon har blivit modig och tuff min lilla tjej. Melanie Håkanssons pappa Patrik berättade för mig att Moa snyftande klev upp från marken och borstade av sig spån och grus från sina kläder och gick rakt fram emot hästen och satt upp. Det tycker jag är imponerande! Vad tycker du?
Av Malin
Psst! Det verkar som om Kimmen får rätt i sitt siande om att den enda flickan i Gurras led är Moa och resten är och blir bara (!) killar. Barnmorskan trodde nämligen att åtminstone den ena av fostren var en kille...
Hästar och hala vägar...
...är ingen vidare kombination!
Som idag till exempel. Moa, Anna och Maja skulle åka till Sjöbo och rida. So far so good. Vi kopplade, efter lite möda, fast hästtransporten på bilen och packade in alla grejor som skulle med. Tog in hästarna och satte på dom transportskydd och tog ut dem till bilen. Efter att vi lagt in nytt spån och fyllt på hö så var det dax att försöka få hästarna in i transporten. Tilläggas bör att det var j-ligt halt ute. Men eftersom man har så stor erfarenhet av just lastning så dominerade jag och hästarna gick lydigt in. Skönt! Nu var vi på gång,
Väl framme vid ridhuset i Sjöbo så kunde jag börja slappna av. Man sitter ju som på nålar och är på helspänn hela vägen. Mörkt började det bli och som sagt väldigt halt på vägen men nu var vi äntligen framme. Det gick bra att få ut pållarna också fast på planen utanför var det rena isgatan så det blev till att gå lugnt och försiktigt in. Hur som helst så gick det jättebra att rida. Anna och Millan - vilket stiligt ekipage! Hon var jätteduktig! (Anna alltså!) Mac skötte sig även han trots att han kanske inte förstod sin ryttares alla halvtokiga kommandon... Hm...
Ett par timmar senare hade mörkret lagt sig över Sjöbo och det var då det började... Problemen alltså. Jag startade bilen för att få lite ljus i mörkret men döm om min förvåning när vi upptäckte att inte en enda lampa på transporten fungerade. Typiskt min otur. Hur jag än försökte "jucka" (på Kimmens inrådan!)på alla sladdar så ville det sig inte. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka ändå. Snälla hästarna gjorde ändå som vi ville men Mac halkade när han just bestämt sig för att utmana mörkret och kliva in i transporten varpå han halvt om halvt kastade sig in. Tyvärr följde min arm med halvvägs in och klämdes rejält mellan honom och väggen. JÄTTESKÖNT!
Nåväl, nu var vi iallafall trots allt på väg tillbaka till Kurrbo. Alla var vi trötta och jättehungriga och ville bara få komma hem. Började så smått fundera över hur vägen skulle vara mellan Tallåsen (sista utposten) och Kurrbo. Den var osandad och nyplogad när vi åkte några timmar tidigare. Som tur är så är det ju mest nedför... Men än var vi inte framme. Åkte över järnvägsövergången försiktigt eftersom vägen gör en 90-gradig sväng efteråt och det gillar inte våra fyrbenta vänner när de står i transporten. Efter svängen följer dock en halvlång uppförsbacke och då var det stopp. Hur halt som helst. Däcken bara slirade och vi kom inte vidare. Försökte backa för att kunna ta sats men det gick inte. Blev bara värre och bilen började glida i sidled över vägen. Då var det dax att ge upp. Drog åt handbromsen och gick ut och gjorde detsamma på transporten. Som tur var har Anna en sådan där super-pappa som ställer upp i alla väder. Han kom med sitt monster till bil och bogserade oss upp för backen! Härligt att det finns hjälpsamma vardagshjältar och trygga bilar med lite krut under motorn. Det kan jag inte beskylla vår bil för att ha. Tyvärr!
Slutsats: När man byter bil så ska man se till att den jobbar med fyra inte bara två och helst ha ett flertal hästar under huven samt att när Herr Rimfrost visat sig utanför dörren så är det bäst att stanna innanför hemmets varma väggar!
Moa ska förresten göra sitt livs första tävling i hoppning imorgon på Farsdag och jag hoppas och tror att det kommer att gå betydligt mycket bättre för henne än det gjorde för oss idag. Lycka till gumsan!
Skrivet av Malin
PS Armen är svullen, het, ömmande och börjar anta en fin färg... Men annars är det bara bra!
Äntligen fredag!
Det är något visst redan på morgonen. Det känns i kroppen. Redan innan man öppnat ögonen. FREDAG! Helgen är såå nära!
Dock öppnas ögonen oftast av "mini-ligisten" våran, alias Lowe. Till detta brukar kommentaren: "-Mamma, vaka, det äj mojon!" Då dagen startar på detta sätt vaknar man med ett leende även om det inte alls är fredag. Det kan till och med vara en grå och trist måndag. Det spelar ingen roll - leendet liksom tvingar sig fram ändå. Finns det något bättre sätt att vakna på? Jo, faktisk: allt ovan plus en blöt puss från den älskade sonen! Han är väldig go' när han vill...
Nu har nästan hela fredagen passerat och familjen är samlade i soffan framför Idol. Förra veckan anammandes en ny tradition inför programmet. Det skulle tippas vilken Idol-stjärna som fick kasta in handuken. En guldpeng var satsades och vinnaren tog hem hela 40 kronor. En hel förmögenhet, eller hur?! Skribenten av detta var den som sist fick tippa och när jag då ville satsa min tia på Mattias så fick jag höra att nej honom hade redan pappa satsat på så då får du välja någon annan... Det kallar tuff tippning. Oddsen emot sig rejält...
Vi åt chokladpudding hela familjen. Lowe fullkomligen kastade i sig halva och sen var han nöjd. Då började han sin sedvanliga klättring bakom Linus och min rygg i soffan. "-Aka jyggen!" Han for fram som en vilde hur länge som helst varpå Kimmen frågade om han hade myror i byxorna. Lowe tittade storögt på honom och man riktigt såg hur tankarna snurrade omkring i huvudet på honom. "-Att ja myjor jumpan? Ta bot dom!" Så sprang han fram till pappa och vände sig om med rumpan mot honom och väntade på att Kimmen skulle "ta bort" alla myror. Kimmen ruskade lite lätt på hans pyjamasbyxor och sa att "nu är dom borta". Lowe: "Ä dom bota nu?" Vi skrattade riktigt gott åt honom kan jag lova!
En sak är säker: man har aldrig tråkigt i Lowes sällskap!!!
Av Malin Gadelius