Mera magsjuka på g...
Verkar inte bättre än att Lowe har smittat sina gamla päron! Tur att det finns två toaletter och ett flertal hinkar i detta hus! Man ska ju tänka positivt och därför är jag glad och tacksam över att det inte är julafton imorgon... Vi brukar annars ha en förmåga att dra till oss magsjuke bassilluskerna lagom till julgröt och skinka! Ibland är man glad för det lilla i livet.
Julstämningen!
Äntligen börjar den göra sig påmind - trots att jag och Lowe är hemma pga hans magsjuka! Vi har krupit upp i soffan under en mjuk och varm fleecefilt och tittat på Polarexpressen! Kan verkligen rekommenderas. Handlar om en pojke som tappat tron på jultomten då han på julaftonsnatten blir hämtad av Polarexpressen som tar honom med till Nordpolen! Mysig film! Ikväll ska t om jag hoppla pålle. Agerar stand-in för en stallkompis som oxå åkt på magsjuka. Ska bli så mysigt att rida! Dax att dra på mig ridbyxorna nu tror jag visst.
Efterlyses: lila skjorta med stora rutor!
Julklappsbekymmer är bara förnamnet. Det är inte lätt med julklappar till en grabb på 15! Varför är det så mycket lättare att hitta på saker till dottern? Det var lika när de var små med - mycket enklare till Moa. Fast det har blivit svårare ju äldre de blivit. Å att köpa kläder utan att de är med och bestämmer är näst intill omöjligt numera! Tur att vi har lille-man som inte bryr sig lika mycket än! Linus har faktiskt önskat sig en skjorta! Ja, det är sant; en skjorta! Men den ska vara lila och ha stora rutor! Helt sjukt svårt att hitta så är det någon som vet var man kan få tag i en sån: hjälp!
Magsjuka...
...är inte kul! Igår var vi på julbord på Växbo krog! Mycket trevligt och massa god mat! Farfar Hasse var barnvakt åt Lowe hemma. Han tyckte att Lowe varit dålig på att äta middagsmaten - vilket inte är någon ovanlighet när det gäller honom. Men denna gång hade det en annan förklaring än dålig aptit; magsjuka! Vi satt uppe en stund å tittade på tv när vi hörde att Lowe vaknade. Moa gick upp till honom och hjälpte honom på toaletten. Sen kom hon in med honom i vardagsrummet så att han fick säga god natt till mig. Så jag kramade och pussade på honom och sen bar Moa in honom till hans säng igen. Plötsligt skriker hon att jag måste komma. Det visade sig att han kräkts ner hela sin säng! Mysigt! Blev till att riva ur sängkläderna och starta tvättmaskinen. Vi blev tre i våran säng med en hink nära till hands. Hade nog just somnat in när jag vaknade av att han kräks - i ansiktet på mig!!! Fy f-n är nog det minsta man kan säga om det uppvaknandet! Duscha mitt i natten, ny pyjamas, nya sängkläder... Det blev en vomering till efter cirka en timme men då hann vi fram med hinken... Gissa om killen är ledsen idag; hans träningsgrupp, Höst pojkarna, har jul avslutning idag som han nu missar. Hans kommentar; "Å, vi som skulle ha tomteluva..." Det är inte lätt att vara liten!
Längesedan!
Mynta har uppträtt lite konstigt under ridning sedan i höstas. Det har dessvärre blivit värre och värre och i mitten av februari fick vi en tid på Regionhästsjukhuset i Strömsholm. Där upptäckte man att hon hade ont i ryggen och det hade orsakats av en inflammation i högra frambenets kotled. Hon fick två sprutor med kortison och tuppkam samt en dos medicin med hem. Hon har nu vilat i fyra veckor och fått stå i en liten konvalecens hage varje dag. Hon har inte fått röra på sig mer än de två dagliga promenaderna vi gått med henne.
Igår var vi till Hälsinglands Djurklinik i Hudiksvall och gjorde ett hältprov på henne för att se om hennes ben tillfrisknat. Till vår stora lycka var hon mycket bättre! När veterinären sagt att Moa kunde börja rida henne idag mumlade hon till mig: -'Skynda dig ut, skynda dig ut! Jag måste skrika...' När dörren gled igen bakom oss så lät hon som Ronja när hon skrek sitt berömda vårskrik! Jätteglad och lycklig såklart!
Idag var det så dags för första turen på ryggen på över en månad. Moa och Ebba skulle rida tillsammans så att Mynta fick sällskap ute med Bruno (Ebbas sköthäst). Hon har nämligen varit väldigt spänd och 'tittig' ute de senaste veckorna och sprängfylld av överskottsenergi. Det behövs bara att det knäpper i skogen så flyger hon i luften. Det är vi inte riktigt van vid eftersom Mynta varit världens klippa att rida ut på tidigare. Förhoppningsvis så får vi snart tillbaka 'vår' Mynta snart. Idag kom vi iallafall en bit på vägen för det gick riktigt bra ute idag och Moa var så mallig efteråt.
Nu ska jag snart till stallet och hämta Moa och Ebba. Ebba ska sova hos oss inatt. Vi ska bjuda henne på Raclett ikväll och det har hon aldrig ätit. Får se om hon gillar det...
Här kommer några bilder från besöket på Strömsholm:
Eftersom en vän hade åsikter...
Här kommer en godnatt-saga till lille John:
Det var en gång en mamma som trodde hon fortfarande var 15 år gammal och okysst då hon i själva verket var mellan 30 och 40 samt mor till tre barn. Eller som hennes yngste son skulle uttryckt sig: '-Min mamma har tre barn och en jättebebis!'
*Fotnot: jättebebisen är mammans äkte make som faktiskt gläntar på dörren till livet mellan 40 och pensionen. Leve medelålders karlar! Eller...?
Hennes dotter hade fått en häst, en vit ponny, som lystrade till namnet Scarlets Mynta av sina föräldrar. Dottern visade strax prov på talang när det gällde hästhoppning med nämda ponny. En mörk höstkväll i oktober fick modern, hon som trodde sig vara 15 år, för sig att även hon besatt samma talang som sin dotter. Sagt och gjort så sadlade och tränsade hon ponnyn, klev graciöst upp i sadeln (åtminstone var det graciöst i hennes ögon) och red ut på hoppbanan för att prova sina vingar.
Efter ett par halvdana och lite knackiga språng över tre studs så kände hon sig nu rätt säker i sadeln. Lite svårt hade hon dock att acceptera att hjärnan visste precis hur det skulle agera medans kroppen inte alls ville lyssna på vad hjärnan försökte kommendera. Om det beror på att kroppen befinner sig i tonåringens trotsiga göra-sig-fri-från-föräldrarna-period eller om det helt enkelt är den faktor där jorden gått för många varv runt solen utan att hon lagt märke till det är svårt att avgöra. Förmodligen tror hon att det är tonårs-trots hennes kropp utsätter hjärnan för då det i själva verket faktiskt är jordens låååånga promenad på himlavalvet.
Hur det än var med detta så uppbådade hon något senare ett mått av kaxighet och självförtroende på hästryggen. Det var inte av godo! Som ett brev på posten kom också nonchalansen på besök samtidigt som omdömet sade adjö och tack för sig. Språnget, eller rättare sagt det som skulle kunnat vara ett språng, resulterade i något halvdant försök att få hästen att kanske, idag eller någon annan dag, orka lyfta på benen så pass att ekipaget skulle komma över hindren. De var vid detta tillfälle tre till antalet.
Det gick dock inte som mamman hade planerat (eller hade hon planerat?) för hästen snubblade redan på det första hindret varpå ryttarinnan inte hade balans nog att stanna kvar i sadeln. Däremot lyckades mamman att 'hoppa' över hinder nummer två - dock utan häst! Stilpoäng? Nja, skulle inte tro det. Hon lyckades med konststycket att landa på huvudet och avslutade med en nittio-graders vändning. Avslutet var i alla fall i hennes favör poängmässigt för hon låg parallellt med hindren mellan nummer två och tre. Dessutom helt stilla - vilket inte uppskattades av hennes hjälpreda som förmodligen trodde att hon hört mammans ljuva stämma för sista gången. Men så'n tur hade hon inte! Mamman hade bara drabbats av sendrag i båda vaderna och var därför oförmögen att varesig resa sig upp eller röra någon lekamen. Ja, förutom munnen då förstås. Den med den ljuva stämman...
Så slutar denna saga lyckligt på alla sätt och vis. Eller nästan alla sätt; mamman var rätt mosig i sin överåldriga tonårs-kropp och tung i sinnet (verkligheten hade på något vis kommit lite närmare henne även om hon inte ville se sanningen i vitögat rikigt ännu) över det faktum att hon nu fick överlåta hästhoppningen på dottern istället. Tror dock att hästen var desto gladare över det beslutet!
Snipp snapp snut - så var denna saga slut!
Psst...
Är John nöjd med valet av godnatt-saga?
Hoppträning!
Snacka om framsteg! I april grät Moa när de försökte sig på 40 och 50 centimeter höga hinder... Men det har bevisligen hänt en hel del sedan dess.
/Malin
Här kommer några...
Redo! Koncentrerad! Kommer jag ihåg banan, eller?!
Framhoppning
Mera framhoppning...
Trött och lycklig! (Har fått en vit rosett!)
//Malin
Helg med fyrhjuling(ar) och hopptävling!
Nu var det alltså dags och så här glad blev våran storkille!
Men vi måste väl lägga upp ett foto på maskinen också. Här kommer den!
Sen kördes det i ett från fredag till söndag och varken kläder, skor eller fyrhjuling gick att känna igen för allt hade antagit en annan nyans - typ geggig brun! Men kul det hade de alla tre barnen, nej förlåt, fyra barnen. Det var ett stort barn som nästan hade ännu mer glitter i ögonen än sina avkommor.
Idag var det så dags för Moa och Mynta att hoppa igen. Ni kan läsa Moas kommentarer kring tävlingen i inlägget under detta.
Hon hade anmält sig till två höjder och det var på den lägsta om 40 cm och mellanhöjden på 50 cm. På morgonen idag så började jag dock bearbeta henne att istället för att hoppa 40 vara med på den högsta höjden för dagen som var 60. Det lyckades och hon ändrade sin anmälan och skulle för första gången överhuvudtaget hoppa 60 cm på tävling. Spännande!
Dagen började lite illa. Vi hade ju spenderat helgen i stugan och när vi packat in allt och skulle åka hem så startade inte bilen. Batteriet var dött. En lampa hade varit på inne i bilen över natten och dragit ur batteriet. Kimmen ringde till "Vardagshjälten" Jörgen Vesterinen i Hennan som kom till vår undsättning. Tack Jörgen!
Åkte hem och packade ur bilen, laddade tvättmaskinen (helt sjukt vad mycket tvätt det blir bara över en helg när man är fem i familjen!) och gjorde iordning Moas tävlingskläder.
Sedan bar det av till stallet. Där upptäckte vi att Mynta lyckats med konststycket att rulla sig i alla lerpölar som fanns i hagen! Vit det var hon definitivt inte längre. Det var bara att ställa henne i duschspiltan och spola av leran och sen skynda oss att torka henne torr. Hon har som tur är blivit mycket bättre att ha att göra med vid duschningen än hon var i början. Men så har hon fått träna en hel del också... "Ska man vara fin får man lida pin" finns det ju nå't som heter.
Nu blev det utfodring av Mynta och en koll av utrustningen som var i behov av lite uppsnyggning. När det var klart så "gick Moa banan" (som det heter på hästspråk när man försöker memorera i vilken ordning hindren ska hoppas) och sen värmde de upp på utevolten.
Här står de utanför ridhuset och väntar på att få komma in på banan för framhoppning:
Under framridningen:
Moa hade startnummer tretton och när tolvan var inne på banan så ropade hon på mig. Då kom samma kommentar från henne som vid tidigare tävlingar: "-Mamma, jag tror inte att jag klarar det här! Det känns inte riktigt bra!" Hon är jättenervös och tårarna rinner på henne. Jag försöker än en gång peppa henne och talar om för henne hur duktig hon är och att hon kan lita på Mynta. Säger att det kommer att gå bra och att hon, om känner att det inte kommer att gå vägen, kan bryta tävlingen. Än en gång lyckas jag övertala henne och hon ger sig in på banan. De rider en felfri om än lite hackig och knackig omgång. Bra gjort!
Hon startade näst sist i gruppen och först i nästa och det var nog tur så hon inte hann gruva sig så mycket. Det var dags för 60 cm för första gången och det klarade de jättebra. Den rundan rid hon såå mycket bättre än den första. Felfritt igen och med ett helt annat flyt i ridningen. Helt super!
Så här snygga var de på banan:
Nu är det ju så att Moa är nybörjare inom hoppning och hon har en mamma som aldrig tävlat inom hoppning överhuvudtaget och att vi inte är så kunniga fick vi erfara idag. Moa höll på att missa prisutdelningen pga vår okunskap. Jag stod och väntade med Mynta (utan sadel) och hon hann precis till ärevarvet. Hon sprang runt med Mynta! :) Det mesta löser sig!
Här har Mynta fått rosetten iallafall:
//Malin
Poänghoppning!
Här är hon på läktaren och inväntar sin tur med fjärilar fladdrande i magen.
Den första rundan gick bra. Tempot var kanske lite väl lungt och hoppen över hindren blev därmed lite stora men Moa var jättenöjd. Med all rätt!
Dagen till ära hade Moa spayat Mynta med silverfärgat glitter och flätat hennes svans. Hon var så tjusig Moas häst på deras allra första tävling tillsammans.
Moa och Mynta redo för den första rundan!
När det sedan var dags för 50 cm rundan fick Moa kalla fötter. Trots att det hade gått så bra i den tidigare rundan så blev hon jätteosäker och nervös. Hon började iallafall rida fram men när speakern ropade upp deras namn och välkomnade dem in på banan ropade hon på mig. Tårarna strömmade nedför hennes kinder och hon nästan hyperventilerade när hon stressad hasplade ur sig att hon inte ville vara med. -"Det går inte mamma! Jag kan inte! Det är för högt!" Men jag peppade henne, talade om hur duktig hon är och sa att hon visst skulle klara det men jag sa även att om hon ändå kände att det var för svårt så kunde hon bara bryta tävlingen. Det verkade lugna henne något och med mina ord ringande i öronen så red hon ändå in på banan. Fortfarande med kinderna våta av tårar.
Hon hoppade över det första hindret. Lite vingligt och nervöst men de klarade av det tillsammans och hon satt fortfarande kvar i sadeln. Bra Moa! Nästa hinder. Ja! Å nästa, å...
Så här såg de ut!
Den sista delen av banan tog hon dessutom i galopp och det gick hur fint som helst! När rundan var avklarad så red hon leende ut. -"Tur att du har öron annars hade du flinat runt!" Sa vi skämtande till henne efteråt. Så stolt och nöjd med sig själv. Hon hade fixat det och var jätteglad! De gick vidare i poänghoppningen, felfria, och tog med sig 10 poäng till nästa omgång. Bra jobbat!
Här är de efter tävlingen.
Nästa deltävling, som även är den sista av tre, kommer att äga rum i slutet av april. Moa längtar redan. Tror jag det...
//Malin
Stolt mamma till duktig flicka!
Längesedan sist!
Idag har Moa varit med på sitt livs första hoppträning! Det gick över förväntan kan jag berätta. Hon hoppade tidigare i veckan för första gången med Mynta så med tanke på att det bara var andra gången de hoppade tillsammans så gjorde de riktigt bra ifrån sig. Moa var så upprymd och stolt efteråt!
Jag var så duktig och tog med mig kameran för att föreviga ekipaget men när träningen var slut så låg kameran fortfarande i min ficka. Oanvänd! Men här är en bild på Moa och Mynta när Moa börjat hittat knapparna på sin häst. Det går fort framåt nu. Stora steg varje dag faktiskt.
Kimmen fick idag veta att han äntligen bli morbror och är så glad så! I september får Linus, Moa och Lowe ännu en kusin. Det börjar bli några kusiner nu faktiskt. Jonnah, Lucas, Charlie och Julian och så Kurrbo som har tvillingar på G och nu Jessica och Christer. Kul, kul!
Allt för idag!
/Malin
Psst!
För er som inte är lika tokig i hästars om Moa och jag så har jag lagt till en ny kategori med namn Mynta som jag ska lägga allt gällande hästar och häst-snack i från och med nu!
