Helg med fyrhjuling(ar) och hopptävling!
På fredag eftermiddag packade vi bilen och åkte till stugan i Bäckan. Kimmen hade en överraskning till Linus (och lite till Moa) uppe i stugan. Han hade åkt till Stockholm till sin morbror och hämtat en fyrhjuling till Linus. Han har tjatat om en länge och särskilt mycket sen Moa fick Mynta!
Nu var det alltså dags och så här glad blev våran storkille!
Men vi måste väl lägga upp ett foto på maskinen också. Här kommer den!
Sen kördes det i ett från fredag till söndag och varken kläder, skor eller fyrhjuling gick att känna igen för allt hade antagit en annan nyans - typ geggig brun! Men kul det hade de alla tre barnen, nej förlåt, fyra barnen. Det var ett stort barn som nästan hade ännu mer glitter i ögonen än sina avkommor.
Idag var det så dags för Moa och Mynta att hoppa igen. Ni kan läsa Moas kommentarer kring tävlingen i inlägget under detta.
Hon hade anmält sig till två höjder och det var på den lägsta om 40 cm och mellanhöjden på 50 cm. På morgonen idag så började jag dock bearbeta henne att istället för att hoppa 40 vara med på den högsta höjden för dagen som var 60. Det lyckades och hon ändrade sin anmälan och skulle för första gången överhuvudtaget hoppa 60 cm på tävling. Spännande!
Dagen började lite illa. Vi hade ju spenderat helgen i stugan och när vi packat in allt och skulle åka hem så startade inte bilen. Batteriet var dött. En lampa hade varit på inne i bilen över natten och dragit ur batteriet. Kimmen ringde till "Vardagshjälten" Jörgen Vesterinen i Hennan som kom till vår undsättning. Tack Jörgen!
Åkte hem och packade ur bilen, laddade tvättmaskinen (helt sjukt vad mycket tvätt det blir bara över en helg när man är fem i familjen!) och gjorde iordning Moas tävlingskläder.
Sedan bar det av till stallet. Där upptäckte vi att Mynta lyckats med konststycket att rulla sig i alla lerpölar som fanns i hagen! Vit det var hon definitivt inte längre. Det var bara att ställa henne i duschspiltan och spola av leran och sen skynda oss att torka henne torr. Hon har som tur är blivit mycket bättre att ha att göra med vid duschningen än hon var i början. Men så har hon fått träna en hel del också... "Ska man vara fin får man lida pin" finns det ju nå't som heter.
Nu blev det utfodring av Mynta och en koll av utrustningen som var i behov av lite uppsnyggning. När det var klart så "gick Moa banan" (som det heter på hästspråk när man försöker memorera i vilken ordning hindren ska hoppas) och sen värmde de upp på utevolten.
Här står de utanför ridhuset och väntar på att få komma in på banan för framhoppning:
Under framridningen:
Moa hade startnummer tretton och när tolvan var inne på banan så ropade hon på mig. Då kom samma kommentar från henne som vid tidigare tävlingar: "-Mamma, jag tror inte att jag klarar det här! Det känns inte riktigt bra!" Hon är jättenervös och tårarna rinner på henne. Jag försöker än en gång peppa henne och talar om för henne hur duktig hon är och att hon kan lita på Mynta. Säger att det kommer att gå bra och att hon, om känner att det inte kommer att gå vägen, kan bryta tävlingen. Än en gång lyckas jag övertala henne och hon ger sig in på banan. De rider en felfri om än lite hackig och knackig omgång. Bra gjort!
Hon startade näst sist i gruppen och först i nästa och det var nog tur så hon inte hann gruva sig så mycket. Det var dags för 60 cm för första gången och det klarade de jättebra. Den rundan rid hon såå mycket bättre än den första. Felfritt igen och med ett helt annat flyt i ridningen. Helt super!
Så här snygga var de på banan:
Nu är det ju så att Moa är nybörjare inom hoppning och hon har en mamma som aldrig tävlat inom hoppning överhuvudtaget och att vi inte är så kunniga fick vi erfara idag. Moa höll på att missa prisutdelningen pga vår okunskap. Jag stod och väntade med Mynta (utan sadel) och hon hann precis till ärevarvet. Hon sprang runt med Mynta! :) Det mesta löser sig!
Här har Mynta fått rosetten iallafall:
//Malin
Nu var det alltså dags och så här glad blev våran storkille!
Men vi måste väl lägga upp ett foto på maskinen också. Här kommer den!
Sen kördes det i ett från fredag till söndag och varken kläder, skor eller fyrhjuling gick att känna igen för allt hade antagit en annan nyans - typ geggig brun! Men kul det hade de alla tre barnen, nej förlåt, fyra barnen. Det var ett stort barn som nästan hade ännu mer glitter i ögonen än sina avkommor.
Idag var det så dags för Moa och Mynta att hoppa igen. Ni kan läsa Moas kommentarer kring tävlingen i inlägget under detta.
Hon hade anmält sig till två höjder och det var på den lägsta om 40 cm och mellanhöjden på 50 cm. På morgonen idag så började jag dock bearbeta henne att istället för att hoppa 40 vara med på den högsta höjden för dagen som var 60. Det lyckades och hon ändrade sin anmälan och skulle för första gången överhuvudtaget hoppa 60 cm på tävling. Spännande!
Dagen började lite illa. Vi hade ju spenderat helgen i stugan och när vi packat in allt och skulle åka hem så startade inte bilen. Batteriet var dött. En lampa hade varit på inne i bilen över natten och dragit ur batteriet. Kimmen ringde till "Vardagshjälten" Jörgen Vesterinen i Hennan som kom till vår undsättning. Tack Jörgen!
Åkte hem och packade ur bilen, laddade tvättmaskinen (helt sjukt vad mycket tvätt det blir bara över en helg när man är fem i familjen!) och gjorde iordning Moas tävlingskläder.
Sedan bar det av till stallet. Där upptäckte vi att Mynta lyckats med konststycket att rulla sig i alla lerpölar som fanns i hagen! Vit det var hon definitivt inte längre. Det var bara att ställa henne i duschspiltan och spola av leran och sen skynda oss att torka henne torr. Hon har som tur är blivit mycket bättre att ha att göra med vid duschningen än hon var i början. Men så har hon fått träna en hel del också... "Ska man vara fin får man lida pin" finns det ju nå't som heter.
Nu blev det utfodring av Mynta och en koll av utrustningen som var i behov av lite uppsnyggning. När det var klart så "gick Moa banan" (som det heter på hästspråk när man försöker memorera i vilken ordning hindren ska hoppas) och sen värmde de upp på utevolten.
Här står de utanför ridhuset och väntar på att få komma in på banan för framhoppning:
Under framridningen:
Moa hade startnummer tretton och när tolvan var inne på banan så ropade hon på mig. Då kom samma kommentar från henne som vid tidigare tävlingar: "-Mamma, jag tror inte att jag klarar det här! Det känns inte riktigt bra!" Hon är jättenervös och tårarna rinner på henne. Jag försöker än en gång peppa henne och talar om för henne hur duktig hon är och att hon kan lita på Mynta. Säger att det kommer att gå bra och att hon, om känner att det inte kommer att gå vägen, kan bryta tävlingen. Än en gång lyckas jag övertala henne och hon ger sig in på banan. De rider en felfri om än lite hackig och knackig omgång. Bra gjort!
Hon startade näst sist i gruppen och först i nästa och det var nog tur så hon inte hann gruva sig så mycket. Det var dags för 60 cm för första gången och det klarade de jättebra. Den rundan rid hon såå mycket bättre än den första. Felfritt igen och med ett helt annat flyt i ridningen. Helt super!
Så här snygga var de på banan:
Nu är det ju så att Moa är nybörjare inom hoppning och hon har en mamma som aldrig tävlat inom hoppning överhuvudtaget och att vi inte är så kunniga fick vi erfara idag. Moa höll på att missa prisutdelningen pga vår okunskap. Jag stod och väntade med Mynta (utan sadel) och hon hann precis till ärevarvet. Hon sprang runt med Mynta! :) Det mesta löser sig!
Här har Mynta fått rosetten iallafall:
//Malin
Kommentarer
Postat av: bompelibomp
ge linus ett pris typ som moa fick när han slutat få motorstopp på biken.hej hej från mig!!!
Trackback
