Hästar och hala vägar...
...är ingen vidare kombination!
Som idag till exempel. Moa, Anna och Maja skulle åka till Sjöbo och rida. So far so good. Vi kopplade, efter lite möda, fast hästtransporten på bilen och packade in alla grejor som skulle med. Tog in hästarna och satte på dom transportskydd och tog ut dem till bilen. Efter att vi lagt in nytt spån och fyllt på hö så var det dax att försöka få hästarna in i transporten. Tilläggas bör att det var j-ligt halt ute. Men eftersom man har så stor erfarenhet av just lastning så dominerade jag och hästarna gick lydigt in. Skönt! Nu var vi på gång,
Väl framme vid ridhuset i Sjöbo så kunde jag börja slappna av. Man sitter ju som på nålar och är på helspänn hela vägen. Mörkt började det bli och som sagt väldigt halt på vägen men nu var vi äntligen framme. Det gick bra att få ut pållarna också fast på planen utanför var det rena isgatan så det blev till att gå lugnt och försiktigt in. Hur som helst så gick det jättebra att rida. Anna och Millan - vilket stiligt ekipage! Hon var jätteduktig! (Anna alltså!) Mac skötte sig även han trots att han kanske inte förstod sin ryttares alla halvtokiga kommandon... Hm...
Ett par timmar senare hade mörkret lagt sig över Sjöbo och det var då det började... Problemen alltså. Jag startade bilen för att få lite ljus i mörkret men döm om min förvåning när vi upptäckte att inte en enda lampa på transporten fungerade. Typiskt min otur. Hur jag än försökte "jucka" (på Kimmens inrådan!)på alla sladdar så ville det sig inte. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka ändå. Snälla hästarna gjorde ändå som vi ville men Mac halkade när han just bestämt sig för att utmana mörkret och kliva in i transporten varpå han halvt om halvt kastade sig in. Tyvärr följde min arm med halvvägs in och klämdes rejält mellan honom och väggen. JÄTTESKÖNT!
Nåväl, nu var vi iallafall trots allt på väg tillbaka till Kurrbo. Alla var vi trötta och jättehungriga och ville bara få komma hem. Började så smått fundera över hur vägen skulle vara mellan Tallåsen (sista utposten) och Kurrbo. Den var osandad och nyplogad när vi åkte några timmar tidigare. Som tur är så är det ju mest nedför... Men än var vi inte framme. Åkte över järnvägsövergången försiktigt eftersom vägen gör en 90-gradig sväng efteråt och det gillar inte våra fyrbenta vänner när de står i transporten. Efter svängen följer dock en halvlång uppförsbacke och då var det stopp. Hur halt som helst. Däcken bara slirade och vi kom inte vidare. Försökte backa för att kunna ta sats men det gick inte. Blev bara värre och bilen började glida i sidled över vägen. Då var det dax att ge upp. Drog åt handbromsen och gick ut och gjorde detsamma på transporten. Som tur var har Anna en sådan där super-pappa som ställer upp i alla väder. Han kom med sitt monster till bil och bogserade oss upp för backen! Härligt att det finns hjälpsamma vardagshjältar och trygga bilar med lite krut under motorn. Det kan jag inte beskylla vår bil för att ha. Tyvärr!
Slutsats: När man byter bil så ska man se till att den jobbar med fyra inte bara två och helst ha ett flertal hästar under huven samt att när Herr Rimfrost visat sig utanför dörren så är det bäst att stanna innanför hemmets varma väggar!
Moa ska förresten göra sitt livs första tävling i hoppning imorgon på Farsdag och jag hoppas och tror att det kommer att gå betydligt mycket bättre för henne än det gjorde för oss idag. Lycka till gumsan!
Skrivet av Malin
PS Armen är svullen, het, ömmande och börjar anta en fin färg... Men annars är det bara bra!
