Fam Gadelius

Ja, åtminstone började torsdagen precis som vanligt. Efter det att morgonbestyren var avklarade så skjutsade Lowe och jag de två äldsta till skolan. Vi var (för ovanlighetens skull) ute i god tid så vi åkte hem en stund innan jag skulle skjutsa lillemannen till dagmammornas samlingslokal även kallad "Vita". Väl hemma ville Lowe titta lite på Playhouse Disney och dricka juice. Svag för den killen som jag är (till skillnad för vissa andra en aning större killar) så gjorde jag honom till viljes och serverade honom juice i "mugg" - det är väldigt viktigt att få drycken i just en "mugg" - och han satte sig i sin favorit stol (som han fick i julklapp av morbror och Frida förra julen). Akta dig om du ens tänker tanken på att sätta dig i den!!!

Efter cirka femton minuter kommer han springade och skrikande in i köket till mig: - Jag kjäke, jag kjäke!!! Och i och med detta var det slut på den helt vanliga torsdagen. Han hade kräkts på favvo-stolen, golvet och sina kläder... Stackars liten! Duschen nästa och sen nya kläder. Hämta en hink till Lowe och en hink till mamma. Nej, jag kräktes inte men golvet var ingen trevlig syn... Nästa uppgift blev att ringa jobbet och berätta den trevliga nyheten att jag inte ämnade komma till arbetet idag heller. Det har blivit en hel den VAB-dagar de sista veckorna. Skulle tro att jag inte är så där värst poppis på jobbet...

Resten av dagen ägnade jag åt att torka spyor på diverse olika ställen. Avundsjuk, eller? Nä, trodde inte det heller.

När han somnade av utmattning efter lunch så passade jag på att steka köttbullar. Gick å sneglade på klockan och bara längtade efter avbyte när Kimmen skulle komma hem från jobbet. Men icke! Hade glömt - eller förträngt - det faktum att han (fyra dagar före julafton!!!) skulle tillbringa kvällen med sina bröder i "sekten" med en ölkväll på Romerska badet. Ja, visst låter det härligt skönt?! Avundsjuk - jag? Absolut inte. "Vad är väl en kväll på slottet..."

Ja, pizza-middagen ja, den började bra men det är tur att julen kommer med allt vad det innebär på middagsbordet för då slipper man ens fundera på att beställa pizza igen inom de närmaste veckorna. Varför? Jo, Lowe han sa med bestämd röst: - Jag äta pitta! Jag försökte verkligen att få honom på andra tankar men ni som känner honom vet att han är väldigt, väldigt bestämd för att bara vara två och ett halvt år. Han skulle ha pizza och så var det bara. Suckande lyfte jag upp honom i stolen och skar upp en bit till honom. Han åt några tuggor och sedan... Behöver väl knappast berätta. Slet honom upp ur stolen och när han var klar och jag hade torkat hans mun så sa han: - Meja pitta! Usch och fy men det blev nog bara en tugga till men den åt han och sen var han nöjd. Tack och lov! 

Döm om min förvåning när det skramlade till i dörren redan klockan 22 och min käre make kom hem. Det är ovanligt tidigt för dessa numera regelbundna torsdagsevenemang. Härligt tänkte jag, nu får jag hjälp med julstöket! Jag, Linus och Moa hade efter nattning av Lowe kokat både knäck och kola och nu var jag rätt slut efter denna händelserika dag. Men fick jag hjälp? Näpp! Han var snabb och byta om till morgonrock och fastnade sedan i en fåtölj och på min fråga om en eventuell hjälp svarade han: - Vet du hur slut man blir av att bada? Vad svarar man på den frågan? Just det - ingenting!

Ja, det var en dag i en trebarnsmammas liv! Och julen den kommer allt närmare...

Av Malin

Psst!
Även den sista biten av pizzan kom i retur om du undrar!
 

Ja, vilken dag detta blev! Det började dock lugnt med arbete hela dagen. När gong-gongen gick åkte jag och hämtade Lowe. Han hade bakat pepparkakor med Yvonne och de andra barnen och visade stolt upp ett hjärta med rött sidenband. Jättefint var det! Det hänger till allmän beskådan i köksfönstret nu.

Väl hemkommen så blev det till att ta fram snöspaden för det hade ramlat ner ganska många flingor från himlen. När jag skottat färdigt med Lowes hjälp så åkte jag till Kurrbo och hämtade Moa. Hon hade varit där i några timmar och mockat åt Lindas hästar. Charlie var sjuk, Robert jobbade och de skulle till Hudik på ultraljud. På vägen dit åkte jag över Ångsäter och just när jag passerat järnvägsövergången så fick jag en rätt rejäl sladd på bilen varpå jag gör det klassiska misstaget att attackera ratten och med fullt rattutslag styra åt motsatt håll. Hur bra är det??? Ja, ja vet! Ja, självklart så fick jag sladd nummer två men vis av erfarenheten så tog jag det lugnt och kom ihåg min halkbaneinstruktörs tålmodiga stämma i com-radion i bilen: "Två centimeter åt höger - tillbaka - två centimeter till vänster - tillbaka!"  Men även den gången för närmare bestämt 17 år sedan (hm, hm, så gammal är väl inte jag?) så fann jag det oerhört svårt att inte bara vräka ratten åt det andra hållet... Det hela slutade turligt nog ändå bra tack vare att jag inte fick något möte för jag tog sväng nummer två i mötande körfält.

Med bultande hjärta och darrande ben (fy f-n vad jag blev skakis efteråt) fortsatte jag mot Kurrbo men i betydligt lägre hastighet. När jag var nästan framme ringde min mobil och det var Kimmens röst i andra änden som frågade om jag pratat med Robert eller Linda efter ultraljudsundersökningen. Då jag inte hade det var han snabb att meddela att det hade minsann han gjort och släppte sedan bomben: DE SKA HA TVILLINGAR!!! Helt otroligt sjukt, kul, fantastiskt, spännande och härligt på samma gång. Vilken känsla! Tror att man har ett barn i magen och så är det dubbelt så många! :) Snart är det en riktigt BIG FAMILY i Kurrbo. Sex personer i en familj är rätt många... Undrar hur det går för dem att sova i natt???

Från Kurrbo körde vi vidare mot Sjöbo och nästa stall. Det var lektionsdax för Moa och jag behövde fixa en del papper inför ett föräldramöte på ridklubben så jag hjälpte henne att få hästen klar och sedan åkte jag därifrån. När jag kom tillbaka hade lektionen just slutat och Moa kom emot mig och såg lite lurig ut. Hon berättade att hon hade ramlat av sin häst. Hon red på Rex och ett barn på läktaren gjorde något ljud som skrämde honom och han kastade sig in mot mitten och hon föll av. Men hon har blivit modig och tuff min lilla tjej. Melanie Håkanssons pappa Patrik berättade för mig att Moa snyftande klev upp från marken och borstade av sig spån och grus från sina kläder och gick rakt fram emot hästen och satt upp. Det tycker jag är imponerande! Vad tycker du? 

Av Malin

Psst! Det verkar som om Kimmen får rätt i sitt siande om att den enda flickan i Gurras led är Moa och resten är och blir bara (!) killar. Barnmorskan trodde nämligen att åtminstone den ena av fostren var en kille...

Eller vänner och vänner. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem längre... Det har framförts klagomål om att det inte hänt så mycket på vår sida på sistone. Jag kan inte annat än hålla med. Anledningen till denna "paus-fågel" är en fyrbent eventuellt, kanske, möjligen, må hända, bliva ny vän i familjen. Det tar nämligen rätt mycket tid i anspråk i form av sökning på internet för att hitta vår framtida bundsförvant och läromästare. Vi har ju en hel del krav och förväntningar på denna kuse och det är inte helt rätt att hitta denna någon som ska, förhoppningsvis, uppfylla dessa högt ställda krav. 

Varför jag numera inte är säker på att dessa "gaphalsar" till vänner verkligen är våra vänner är att jag inte är hundra på anledningen till detta gapande. Glädjen över andras misslyckanden och en faktabank till framtida tråkningar? Ja, vilken anledningen än är så lär jag inte bli så mycket klokare för jag tror inte att jag får något vettigt svar. Åtminstone inte ikväll för vännerna är här hos oss i skrivande stund och har intagit diverse flytande föda. För, under och efter middagen och än är det inte slut i glas och flaskor. Det är dock en av dem som ska slita hund på sitt arbete imorgon så han ger nog upp snart.

Hur som helst så kommer denna sida förmodligen att fortsätta fyllas med information om våra eskapader. Den senaste i raden är vår,redan nu, omtalade Åre-resa. I fortsättningen ska frun i huset agera kartläsare under alla bilfärder och aldrig mera lite på att husbonden tar sitt ansvar i förekommande ärenden.

Man kan nämligen komma till Åre på många olika sätt eller åtminstone två, varav det ena vägvalet är cirka åtta mil längre. Men, what the hack, det är ju väldigt fin natur och mycket att titta på efter vägen. Kan dock tänka mig att avstå sådan berikande turer i framtiden. Särskilt om man som denna gång ska åka tur och retur Åre-Ljusdal under samma dag. Det blir många mil i bilen och har man så stor rumpa som vissa har så får man lätt en viss träsmak där bak efter ett tag...

Nåja, nu tycker jag att jag har delat med mig nog för denna gång. Tror dock att ni kan lita på att det inte är sista gången det blev ett navigationsfel av Herr Gadelius! 

Jag har kommit på vad jag ska köpa i julklapp till min make! (Kimmen, nu får du sluta läsa!)

Lyxvarianten:
GPS till bilen

Budgetvarianten:
Diktafon - Han har ju lite svårt att "ta in" information av typen resvägar och liknande. Tror ni mig inte kan jag be John eller Ichi vittna till min fördel... :)

Nog för denna gång!

Av Malin

Idag har jag varit på Järnvägs pizzerian med Olle,Emil och Johan.
Då käkade jag å  Johan Vesuvio men Emil å Olle käkade kebab.
De va skit skööj men efter ett tag vart Ralle och Råttan sura på oss och sa att vi skulle gå men jag vet inte vrf?..

Av Linus