Helg med fyrhjuling(ar) och hopptävling!
På fredag eftermiddag packade vi bilen och åkte till stugan i Bäckan. Kimmen hade en överraskning till Linus (och lite till Moa) uppe i stugan. Han hade åkt till Stockholm till sin morbror och hämtat en fyrhjuling till Linus. Han har tjatat om en länge och särskilt mycket sen Moa fick Mynta!
Nu var det alltså dags och så här glad blev våran storkille!
Men vi måste väl lägga upp ett foto på maskinen också. Här kommer den!
Sen kördes det i ett från fredag till söndag och varken kläder, skor eller fyrhjuling gick att känna igen för allt hade antagit en annan nyans - typ geggig brun! Men kul det hade de alla tre barnen, nej förlåt, fyra barnen. Det var ett stort barn som nästan hade ännu mer glitter i ögonen än sina avkommor.
Idag var det så dags för Moa och Mynta att hoppa igen. Ni kan läsa Moas kommentarer kring tävlingen i inlägget under detta.
Hon hade anmält sig till två höjder och det var på den lägsta om 40 cm och mellanhöjden på 50 cm. På morgonen idag så började jag dock bearbeta henne att istället för att hoppa 40 vara med på den högsta höjden för dagen som var 60. Det lyckades och hon ändrade sin anmälan och skulle för första gången överhuvudtaget hoppa 60 cm på tävling. Spännande!
Dagen började lite illa. Vi hade ju spenderat helgen i stugan och när vi packat in allt och skulle åka hem så startade inte bilen. Batteriet var dött. En lampa hade varit på inne i bilen över natten och dragit ur batteriet. Kimmen ringde till "Vardagshjälten" Jörgen Vesterinen i Hennan som kom till vår undsättning. Tack Jörgen!
Åkte hem och packade ur bilen, laddade tvättmaskinen (helt sjukt vad mycket tvätt det blir bara över en helg när man är fem i familjen!) och gjorde iordning Moas tävlingskläder.
Sedan bar det av till stallet. Där upptäckte vi att Mynta lyckats med konststycket att rulla sig i alla lerpölar som fanns i hagen! Vit det var hon definitivt inte längre. Det var bara att ställa henne i duschspiltan och spola av leran och sen skynda oss att torka henne torr. Hon har som tur är blivit mycket bättre att ha att göra med vid duschningen än hon var i början. Men så har hon fått träna en hel del också... "Ska man vara fin får man lida pin" finns det ju nå't som heter.
Nu blev det utfodring av Mynta och en koll av utrustningen som var i behov av lite uppsnyggning. När det var klart så "gick Moa banan" (som det heter på hästspråk när man försöker memorera i vilken ordning hindren ska hoppas) och sen värmde de upp på utevolten.
Här står de utanför ridhuset och väntar på att få komma in på banan för framhoppning:
Under framridningen:
Moa hade startnummer tretton och när tolvan var inne på banan så ropade hon på mig. Då kom samma kommentar från henne som vid tidigare tävlingar: "-Mamma, jag tror inte att jag klarar det här! Det känns inte riktigt bra!" Hon är jättenervös och tårarna rinner på henne. Jag försöker än en gång peppa henne och talar om för henne hur duktig hon är och att hon kan lita på Mynta. Säger att det kommer att gå bra och att hon, om känner att det inte kommer att gå vägen, kan bryta tävlingen. Än en gång lyckas jag övertala henne och hon ger sig in på banan. De rider en felfri om än lite hackig och knackig omgång. Bra gjort!
Hon startade näst sist i gruppen och först i nästa och det var nog tur så hon inte hann gruva sig så mycket. Det var dags för 60 cm för första gången och det klarade de jättebra. Den rundan rid hon såå mycket bättre än den första. Felfritt igen och med ett helt annat flyt i ridningen. Helt super!
Så här snygga var de på banan:
Nu är det ju så att Moa är nybörjare inom hoppning och hon har en mamma som aldrig tävlat inom hoppning överhuvudtaget och att vi inte är så kunniga fick vi erfara idag. Moa höll på att missa prisutdelningen pga vår okunskap. Jag stod och väntade med Mynta (utan sadel) och hon hann precis till ärevarvet. Hon sprang runt med Mynta! :) Det mesta löser sig!
Här har Mynta fått rosetten iallafall:
//Malin
Nu var det alltså dags och så här glad blev våran storkille!
Men vi måste väl lägga upp ett foto på maskinen också. Här kommer den!
Sen kördes det i ett från fredag till söndag och varken kläder, skor eller fyrhjuling gick att känna igen för allt hade antagit en annan nyans - typ geggig brun! Men kul det hade de alla tre barnen, nej förlåt, fyra barnen. Det var ett stort barn som nästan hade ännu mer glitter i ögonen än sina avkommor.
Idag var det så dags för Moa och Mynta att hoppa igen. Ni kan läsa Moas kommentarer kring tävlingen i inlägget under detta.
Hon hade anmält sig till två höjder och det var på den lägsta om 40 cm och mellanhöjden på 50 cm. På morgonen idag så började jag dock bearbeta henne att istället för att hoppa 40 vara med på den högsta höjden för dagen som var 60. Det lyckades och hon ändrade sin anmälan och skulle för första gången överhuvudtaget hoppa 60 cm på tävling. Spännande!
Dagen började lite illa. Vi hade ju spenderat helgen i stugan och när vi packat in allt och skulle åka hem så startade inte bilen. Batteriet var dött. En lampa hade varit på inne i bilen över natten och dragit ur batteriet. Kimmen ringde till "Vardagshjälten" Jörgen Vesterinen i Hennan som kom till vår undsättning. Tack Jörgen!
Åkte hem och packade ur bilen, laddade tvättmaskinen (helt sjukt vad mycket tvätt det blir bara över en helg när man är fem i familjen!) och gjorde iordning Moas tävlingskläder.
Sedan bar det av till stallet. Där upptäckte vi att Mynta lyckats med konststycket att rulla sig i alla lerpölar som fanns i hagen! Vit det var hon definitivt inte längre. Det var bara att ställa henne i duschspiltan och spola av leran och sen skynda oss att torka henne torr. Hon har som tur är blivit mycket bättre att ha att göra med vid duschningen än hon var i början. Men så har hon fått träna en hel del också... "Ska man vara fin får man lida pin" finns det ju nå't som heter.
Nu blev det utfodring av Mynta och en koll av utrustningen som var i behov av lite uppsnyggning. När det var klart så "gick Moa banan" (som det heter på hästspråk när man försöker memorera i vilken ordning hindren ska hoppas) och sen värmde de upp på utevolten.
Här står de utanför ridhuset och väntar på att få komma in på banan för framhoppning:
Under framridningen:
Moa hade startnummer tretton och när tolvan var inne på banan så ropade hon på mig. Då kom samma kommentar från henne som vid tidigare tävlingar: "-Mamma, jag tror inte att jag klarar det här! Det känns inte riktigt bra!" Hon är jättenervös och tårarna rinner på henne. Jag försöker än en gång peppa henne och talar om för henne hur duktig hon är och att hon kan lita på Mynta. Säger att det kommer att gå bra och att hon, om känner att det inte kommer att gå vägen, kan bryta tävlingen. Än en gång lyckas jag övertala henne och hon ger sig in på banan. De rider en felfri om än lite hackig och knackig omgång. Bra gjort!
Hon startade näst sist i gruppen och först i nästa och det var nog tur så hon inte hann gruva sig så mycket. Det var dags för 60 cm för första gången och det klarade de jättebra. Den rundan rid hon såå mycket bättre än den första. Felfritt igen och med ett helt annat flyt i ridningen. Helt super!
Så här snygga var de på banan:
Nu är det ju så att Moa är nybörjare inom hoppning och hon har en mamma som aldrig tävlat inom hoppning överhuvudtaget och att vi inte är så kunniga fick vi erfara idag. Moa höll på att missa prisutdelningen pga vår okunskap. Jag stod och väntade med Mynta (utan sadel) och hon hann precis till ärevarvet. Hon sprang runt med Mynta! :) Det mesta löser sig!
Här har Mynta fått rosetten iallafall:
//Malin
Min Andra Tävling!
Idag var det min och min häst Mynta¨s andra HoppTävling! Det var den sista deltävlingen av tre i vårens PoängHoppTävlling!
När den första var så var Mynta en ny häst för mig så då var jag med på en SEG lektionshäst, och jag ramlade av.
Den andra deltävlingen var jag med på Mynta, liksom den tredje.
Vi hoppade 50 och 60 cm (det näst högsta och högsta).
När jag ramlade av i den första fick jag ett poäng, i den andra red jag felfritt och fick tio poäng av tio möjliga och idag red jag oxå felfritt och fick tio av tio möjliga igen.
Man fick dessutom ett pris för att man hade varit med i alla deltävlingar och det var en vit rosett.
Det var min och Mynta¨s första tillsammans!
Såhär glada var vi efteråt:
Inbrott!
Ja, du läste rätt! Vi har haft inbrott i vårt hus. Helt ofattbart men det har faktiskt hänt - sånt man bara läser om i tidningen och säger: "-Fy, vad vad hemst och vad jobbigt det måste vara!" Sen vänder man på bladet och läser vidare och tänker inte mer på det. Nu är det oss det drabbat och jag skulle inte önska min värste ovän att gå igenom samma sak. Det är en helt overklig känsla och läskigt att tänka sig att någon letat igenom VÅRA saker, vänt upp och ner på vårt hem och stulit ifrån oss.
Vissa saker kan man ju ersätta genom att köpa nya men man har ju minnen kopplade till många smycken. Jag har ju haft en guldring och matchande armband som jag fått efter Jennifer och nu är de borta... Det finns inga pengar i världen som kan kompensera förlusten av de smyckena. De betydde så mycket för mig även om jag inte hade dem på mig särskilt ofta. Jag var, ironiskt nog, rädd att jag skulle tappa dem. Med facit i hand skulle jag haft dem på mig varje dag medan jag kunde.
Mina vigsel- och förlovningsringar hittade "de" också liksom alla mina andra smycken så som flera armband, örhängen och halsband. Men ringarna var ju även de värdefulla för mig. De stod för - och symboliserade - så mycket! Jag hade även en tredje ring på mitt vänstra ringfinger med barnens namn inuti. Alla tre är borta nu!
Mitt i allt elände så får vi ändå glädjas åt att Moa (hon kom hem först till huset igår) inte kommit hem när de fortfarande var kvar inne i huset! Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om så varit fallet.
Idag har vi haft Hedlunds Glas här som har bytt ut den trasiga fönsterrutan, som de bröt sig in igenom, nere i Linus rum. Andreas från SW Bygg varit här och lagat fönsterkarmen som gått sönder. Tur att det finns duktiga killar att kalla på! Jag har tagit kontakt med vårt försäkringsbolag idag och anmält inbrottet. De berättade för mig att jag skulle skicka in foton eller kvitton på alla smycken som försvunnit. Hur är det hos dig? Har du kvar kvitton på smycken som är 10-15 år gamla? Eller fotar du alla dina värdesaker "ifall att"? Frågar du mig så tycker jag att det är lite väl stora bevisningskrav de ställer. Man får tydligen ersättning även om man inte har kvitton eller bilder på sakerna men "till mycket reducerad ersättning". Det är kul nästan jämt!!!
Som om det inte räcker med att drabbas av inbrott så ska man nu tydligen upp till kamp hos försäkringsbolaget för att, om vi har tur, lyckas få någon krona i ersättning för att som blivit stulet.
Livet är ingen dans på rosor!
/Malin
Psst! Larm är bra att ha.....
Vissa saker kan man ju ersätta genom att köpa nya men man har ju minnen kopplade till många smycken. Jag har ju haft en guldring och matchande armband som jag fått efter Jennifer och nu är de borta... Det finns inga pengar i världen som kan kompensera förlusten av de smyckena. De betydde så mycket för mig även om jag inte hade dem på mig särskilt ofta. Jag var, ironiskt nog, rädd att jag skulle tappa dem. Med facit i hand skulle jag haft dem på mig varje dag medan jag kunde.
Mina vigsel- och förlovningsringar hittade "de" också liksom alla mina andra smycken så som flera armband, örhängen och halsband. Men ringarna var ju även de värdefulla för mig. De stod för - och symboliserade - så mycket! Jag hade även en tredje ring på mitt vänstra ringfinger med barnens namn inuti. Alla tre är borta nu!
Mitt i allt elände så får vi ändå glädjas åt att Moa (hon kom hem först till huset igår) inte kommit hem när de fortfarande var kvar inne i huset! Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om så varit fallet.
Idag har vi haft Hedlunds Glas här som har bytt ut den trasiga fönsterrutan, som de bröt sig in igenom, nere i Linus rum. Andreas från SW Bygg varit här och lagat fönsterkarmen som gått sönder. Tur att det finns duktiga killar att kalla på! Jag har tagit kontakt med vårt försäkringsbolag idag och anmält inbrottet. De berättade för mig att jag skulle skicka in foton eller kvitton på alla smycken som försvunnit. Hur är det hos dig? Har du kvar kvitton på smycken som är 10-15 år gamla? Eller fotar du alla dina värdesaker "ifall att"? Frågar du mig så tycker jag att det är lite väl stora bevisningskrav de ställer. Man får tydligen ersättning även om man inte har kvitton eller bilder på sakerna men "till mycket reducerad ersättning". Det är kul nästan jämt!!!
Som om det inte räcker med att drabbas av inbrott så ska man nu tydligen upp till kamp hos försäkringsbolaget för att, om vi har tur, lyckas få någon krona i ersättning för att som blivit stulet.
Livet är ingen dans på rosor!
/Malin
Psst! Larm är bra att ha.....
