Fam Gadelius

Dagen började med att ge far en brakfrukost redan i sängen. Nykokta ägg på smörgås, färskpressad apelsinjuice och te. Självklart sjöng vi "Ja må han leva" och så fick han ett paket. Hoppas och tror att det uppskattades. Både frukosten och paketet. Han fick ett headset (bluetooth) till mobilen. Som om han inte redan innan hade telefonen lite för ofta i örat... Hm, hm...

Sedan var det dax för dottern och mig att bege oss till Kurrbo. Vi var "hästvakt" eftersom hästägarna var på minisemester till vår vackra huvudstad. Det var en riktigt vacker morgon med nysnö och solsken. Satte på hästarna täcken och släppte ut dem sedan mockade vi, gav dem mat inför till kvällen och sopade och gjorde fin i stallet.

Väl hemma igen var det dags för uppgift nummer tre denna dag. Baka kladdkakor till Ljusdals RIdklubb. Den skulle säljas i klubbens cafeteria under ungdomssektionens hopptävling. När det var klart så var det bara att sätta sig i bilen igen och åka till nästa stall där Moa skulle debutera i hopptävlingssammanhang. Det gick efter mycket vånda, nervositet och magont riktigt bra och hon var mäkta stolt när vi fotade henne och Cartoon (hennes tävlingskompis för dagen) lite senare i stallet med rosett som bevis för deltagandet i en felfri hopprunda. Grattis Moa!

Sedan bar det iväg till mormor och morfar i Lillhaga. På vägen hämtade vi upp farmor som var gräsänka hemma och medbjuden på farsdags-middagen. Dock fick våra "pappor" fixa middagen själva denna gång eftersom vi hade tillbringat så gott som hela dagen med våra fyrbenta vänner. Vi fick en helt superb middag och hade jättetrevligt.

Kvällen blev riktigt sen, iallafall för minstingen Lowe, innan vi kom i säng denna kväll. Men det får man stå ut med iblan och som tur är så börjar inte mamma så tidigt imorgon så vi får hoppas att Lowe inte vaknar så tidigt imorgon.

Ja, imorgon är det en ny vecka och måndag igen. Det känns som om det bara är månadar och fredagar varje vecka. Eller hur?

God natt!

Av Malin

...är ingen vidare kombination!

Som idag till exempel. Moa, Anna och Maja skulle åka till Sjöbo och rida. So far so good. Vi kopplade, efter lite möda, fast hästtransporten på bilen och packade in alla grejor som skulle med. Tog in hästarna och satte på dom transportskydd och tog ut dem till bilen. Efter att vi lagt in nytt spån och fyllt på hö så var det dax att försöka få hästarna in i transporten. Tilläggas bör att det var j-ligt halt ute. Men eftersom man har så stor erfarenhet av just lastning så dominerade jag och hästarna gick lydigt in. Skönt! Nu var vi på gång,

Väl framme vid ridhuset i Sjöbo så kunde jag börja slappna av. Man sitter ju som på nålar och är på helspänn hela vägen. Mörkt började det bli och som sagt väldigt halt på vägen men nu var vi äntligen framme. Det gick bra att få ut pållarna också fast på planen utanför var det rena isgatan så det blev till att gå lugnt och försiktigt in. Hur som helst så gick det jättebra att rida. Anna och Millan - vilket stiligt ekipage! Hon var jätteduktig! (Anna alltså!) Mac skötte sig även han trots att han kanske inte förstod sin ryttares alla halvtokiga kommandon... Hm...

Ett par timmar senare hade mörkret lagt sig över Sjöbo och det var då det började... Problemen alltså. Jag startade bilen för att få lite ljus i mörkret men döm om min förvåning när vi upptäckte att inte en enda lampa på transporten fungerade. Typiskt min otur. Hur jag än försökte "jucka" (på Kimmens inrådan!)på alla sladdar så ville det sig inte. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka ändå. Snälla hästarna gjorde ändå som vi ville men Mac halkade när han just bestämt sig för att utmana mörkret och kliva in i transporten varpå han halvt om halvt kastade sig in. Tyvärr följde min arm med halvvägs in och klämdes rejält mellan honom och väggen. JÄTTESKÖNT!

Nåväl, nu var vi iallafall trots allt på väg tillbaka till Kurrbo. Alla var vi trötta och jättehungriga och ville bara få komma hem. Började så smått fundera över hur vägen skulle vara mellan Tallåsen (sista utposten) och Kurrbo. Den var osandad och nyplogad när vi åkte några timmar tidigare. Som tur är så är det ju mest nedför... Men än var vi inte framme. Åkte över järnvägsövergången försiktigt eftersom vägen gör en 90-gradig sväng efteråt och det gillar inte våra fyrbenta vänner när de står i transporten. Efter svängen följer dock en halvlång uppförsbacke och då var det stopp. Hur halt som helst. Däcken bara slirade och vi kom inte vidare. Försökte backa för att kunna ta sats men det gick inte. Blev bara värre och bilen började glida i sidled över vägen. Då var det dax att ge upp. Drog åt handbromsen och gick ut och gjorde detsamma på transporten. Som tur var har Anna en sådan där super-pappa som ställer upp i alla väder. Han kom med sitt monster till bil och bogserade oss upp för backen! Härligt att det finns hjälpsamma vardagshjältar och trygga bilar med lite krut under motorn. Det kan jag inte beskylla vår bil för att ha. Tyvärr!

Slutsats: När man byter bil så ska man se till att den jobbar med fyra inte bara två och helst ha ett flertal hästar under huven samt att när Herr Rimfrost visat sig utanför dörren så är det bäst att stanna innanför hemmets varma väggar!

Moa ska förresten göra sitt livs första tävling i hoppning imorgon på Farsdag och jag hoppas och tror att det kommer att gå betydligt mycket bättre för henne än det gjorde för oss idag. Lycka till gumsan!

Skrivet av Malin

PS Armen är svullen, het, ömmande och börjar anta en fin färg... Men annars är det bara bra!

Det är något visst redan på morgonen. Det känns i kroppen. Redan innan man öppnat ögonen. FREDAG! Helgen är såå nära! 
 
Dock öppnas ögonen oftast av "mini-ligisten" våran, alias Lowe. Till detta brukar kommentaren: "-Mamma, vaka, det äj mojon!" Då dagen startar på detta sätt vaknar man med ett leende även om det inte alls är fredag. Det kan till och med vara en grå och trist måndag. Det spelar ingen roll - leendet liksom tvingar sig fram ändå. Finns det något bättre sätt att vakna på? Jo, faktisk: allt ovan plus en blöt puss från den älskade sonen! Han är väldig go' när han vill...

Nu har nästan hela fredagen passerat och familjen är samlade i soffan framför Idol. Förra veckan anammandes en ny tradition inför programmet. Det skulle tippas vilken Idol-stjärna som fick kasta in handuken. En guldpeng var satsades och vinnaren tog hem hela 40 kronor. En hel förmögenhet, eller hur?! Skribenten av detta var den som sist fick tippa och när jag då ville satsa min tia på Mattias så fick jag höra att nej honom hade redan pappa satsat på så då får du välja någon annan... Det kallar tuff tippning. Oddsen emot sig rejält...

Vi åt chokladpudding hela familjen. Lowe fullkomligen kastade i sig halva och sen var han nöjd. Då började han sin sedvanliga klättring bakom Linus och min rygg i soffan. "-Aka jyggen!" Han for fram som en vilde hur länge som helst varpå Kimmen frågade om han hade myror i byxorna. Lowe tittade storögt på honom och man riktigt såg hur tankarna snurrade omkring i huvudet på honom. "-Att ja myjor jumpan? Ta bot dom!" Så sprang han fram till pappa och vände sig om med rumpan mot honom och väntade på att Kimmen skulle "ta bort" alla myror. Kimmen ruskade lite lätt på hans pyjamasbyxor och sa att "nu är dom borta". Lowe: "Ä dom bota nu?" Vi skrattade riktigt gott åt honom kan jag lova!

En sak är säker: man har aldrig tråkigt i Lowes sällskap!!!

Av Malin Gadelius