Saknad...
Usch, vilken jobbig dag! Hela dagen har varit fylld av jobb och möten - tack och lov! Det hjälper till att hålla tankar och känslor på avstånd. Men väl hemma igen (eller uppe i stugan för att vara exakt) kommer alla tankar och funderingar. Framförallt så kommer den oerhörda saknaden. Den är fortfarande så oerhört stor att jag i vanliga fall inte ens vågar tillåta mig att tänka på hur annorlunda mitt liv skulle ha kunnat se ut. Men vissa dagar öppnas dörren jag under 17 år jobbat så hårt med försöka stänga. Någon nyckel att låsa den med verkar inte finnas och vissa dagar åker den upp med dunder & brak och sorgen och saknaden jag bär på bara väller ut.
Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden och radera onsdagen den 27 december år 1995 ur mitt liv. Tänker på hur annorlunda mitt liv skulle ha varit. Tänker på hur mina barns liv skulle ha varit med moster Jejja och kusin Jonnah. Tänker på resten av min familj och hur underbart och lyckligt ovetande om livets orättvisor de skulle ha kunnat vara om den dagen kunde raderas ur våra liv.
Tårarna bara rinner... Tur att jag inte visste då att jag efter nästan sjutton år fortfarande skulle ha ett stort tomrum i hjärtat! Ingenting, och ingen, kan fylla hennes plats. Hon var så mycket mer än "bara" min syster. Hon var min absolut bästa vän! Ingen var som henne. Ingen är som henne. Ingen kommer någonsin att bli som henne.
Saknar min älskade systeryster så oerhört och det gör så ont! Älskade, älskade Jennifer! Du fattas mig... ❤
