Osynlig bloggare?
Ja, det har inte hänt särskilt mycket de sista månaderna på vår blogg. Anledningen till vår frånvaro är att vi ägnat all vår, eller min, tid till internet och letandet efter vår nya familje-medlem; en häst!
Nu ska det råda bot och bättring! Hästen vi letat så länge efter har fått ett namn: Scarlets Mynta! Ett sto som är tretton år gammal. Hon är skimmel och snällare bruna ögon än hennes man får leta efter. Hon är bara så gullig!
Vi hämtade henne i lördags i Katrineholm. Åkte från Ljusdal mitt i natten klockan tre och kom fram till Katrineholm halv tio. Väl där gick vi in i stallet och tittade på Mynta. Moa provred även henne. Det var bara jag som hade provat henne tidigare. Hon är väldigt pigg och framåt att rida och dessutom otroligt känslig. I alla fall om man jämför med de hästar Moa och jag rider på vid våra ridlektioner. Mac (Lindas arab) är i och för sig också känslig men inte på samma sätt som Mynta. Efter att Moa ridit en stund så vågade hon börja lita mer på Mynta trots att det gick undan. Ingen seg och proppig ridskolehäst hon satt på - det fick hon erfara från start!
Vi gick in till Virans mamma och pappa för att göra klart affären och där blev vi bjudna på kaffe och smörgås. Gissa om det smakade gott efter turen ute. Vädret var långt ifrån det bästa då det blåste och regnade. Usch! Desto trevligare att få komma in i stugvärmen!
Nu var det dags att lasta in häst och prylar i bilen. Viran hade tidigare berättat att Mynta var så lätt att lasta men det hade hon (hästen alltså) inga planer på att visa oss denna dag. Hästar är absolut inga dumma djur och så inte Mynta heller och hon förstod att detta inte var en vanlig tur till ridhuset med Viran och ville således inte alls gå in i transporten. Viran vann dock den "fajten" och hon gick uppgivet in i tranporten.
Sedan var det då dags för Viran att säga adjö till sin vän sedan fem år. Jag kan lova att varken Moa eller jag skulle ha vilja bytt med henne då. Stackars Viran. Moa gick till och med och satte sig i bilen för hon kunde inte alls hålla tillbaka sina tårar. Hon grät ikapp med Viran inne i bilen och sa senare till mig att hon tyckte så synd om henne och att det kändes som om vi "tog" hennes häst ifrån henne. Nu stod hon hur som helst i transporten och vi var på väg hem.
Efter många timmar längs vägarna i snö och blåst var vi äntligen hemma igen halv åtta på kvällen. Mynta fick komma in i sitt nya hem och verkade inte så förvånad eller orolig över allt nya. Skönt tyckte vi!
En ny företeelse i boxen var den automatiska vattenkoppen. Hon var inte van att dricka ur den och verkade först tro att det var en leksak för hon stoppade ner mulen i vattnet och ruskade runt så vatten stänkte överallt. Jättekul tyckte Mynta! Innan vi lämnade Mynta och stallet för natten så såg vi som tur är att hon även kunde dricka ur sin nya vattenkopp.
//Malin
Psst! Jag ska försöka fixa in ett kort på henne här så du får se hur gullig hon är!
Nu ska det råda bot och bättring! Hästen vi letat så länge efter har fått ett namn: Scarlets Mynta! Ett sto som är tretton år gammal. Hon är skimmel och snällare bruna ögon än hennes man får leta efter. Hon är bara så gullig!
Vi hämtade henne i lördags i Katrineholm. Åkte från Ljusdal mitt i natten klockan tre och kom fram till Katrineholm halv tio. Väl där gick vi in i stallet och tittade på Mynta. Moa provred även henne. Det var bara jag som hade provat henne tidigare. Hon är väldigt pigg och framåt att rida och dessutom otroligt känslig. I alla fall om man jämför med de hästar Moa och jag rider på vid våra ridlektioner. Mac (Lindas arab) är i och för sig också känslig men inte på samma sätt som Mynta. Efter att Moa ridit en stund så vågade hon börja lita mer på Mynta trots att det gick undan. Ingen seg och proppig ridskolehäst hon satt på - det fick hon erfara från start!
Vi gick in till Virans mamma och pappa för att göra klart affären och där blev vi bjudna på kaffe och smörgås. Gissa om det smakade gott efter turen ute. Vädret var långt ifrån det bästa då det blåste och regnade. Usch! Desto trevligare att få komma in i stugvärmen!
Nu var det dags att lasta in häst och prylar i bilen. Viran hade tidigare berättat att Mynta var så lätt att lasta men det hade hon (hästen alltså) inga planer på att visa oss denna dag. Hästar är absolut inga dumma djur och så inte Mynta heller och hon förstod att detta inte var en vanlig tur till ridhuset med Viran och ville således inte alls gå in i transporten. Viran vann dock den "fajten" och hon gick uppgivet in i tranporten.
Sedan var det då dags för Viran att säga adjö till sin vän sedan fem år. Jag kan lova att varken Moa eller jag skulle ha vilja bytt med henne då. Stackars Viran. Moa gick till och med och satte sig i bilen för hon kunde inte alls hålla tillbaka sina tårar. Hon grät ikapp med Viran inne i bilen och sa senare till mig att hon tyckte så synd om henne och att det kändes som om vi "tog" hennes häst ifrån henne. Nu stod hon hur som helst i transporten och vi var på väg hem.
Efter många timmar längs vägarna i snö och blåst var vi äntligen hemma igen halv åtta på kvällen. Mynta fick komma in i sitt nya hem och verkade inte så förvånad eller orolig över allt nya. Skönt tyckte vi!
En ny företeelse i boxen var den automatiska vattenkoppen. Hon var inte van att dricka ur den och verkade först tro att det var en leksak för hon stoppade ner mulen i vattnet och ruskade runt så vatten stänkte överallt. Jättekul tyckte Mynta! Innan vi lämnade Mynta och stallet för natten så såg vi som tur är att hon även kunde dricka ur sin nya vattenkopp.
//Malin
Psst! Jag ska försöka fixa in ett kort på henne här så du får se hur gullig hon är!
