Utan min älskade syster i 15 år!
Den värsta dagen i mitt liv var just denna dag för exakt 15 år sedan när min Jejja och hennes lilla Jonnah lämnade oss. Minnet sviker en med tiden vid massor av olika tillfällen men just den här dagen minns jag så väl.
Jag minns morgonen hemma: Linus, jag, Krille och mamma skulle åka till Färila och bada. Jennifer hade sagt att ni åker INTE och badar utan att fråga mig! Det var jättekallt den dagen, en onsdag, och egentligen en usel idé att åka till badhuset särskilt med en sex veckor gammal bebis. Men jag hade lovat att ringa vilket jag gjorde. Minns så väl att hon svarade: -Jennifer! Varpå jag sa: -Hej, syster! Alltid samma replik, hej syster. Inte visste jag då att det var sista gången jag fick säga det och sista gången jag överhuvudtaget skulle få höra hennes röst...
Hon ville följa med oss och bada såklart men skulle få besök av BVC-sköterskan hemma först. -Jag åker i min bil och kommer lite senare! -Ok, då ses vi där, svarade jag - men det gjorde vi aldrig.
Vi väntade i badhuset, ringde, väntade, ringde igen, och väntade lite till. När vi åkte hem från badet passerade vi en olycksplats där en buss kört av vägen men något mer hann varken jag eller mamma se. Men mammas dagisbarn som var med såg att det var en grå bil som låg nere i slänten halvt gömd bakom bussen. Jag minns så väl vad mamma sa då: -Om den bilen krockade med bussen kan det inte vara mycket kvar av den! Hon minns själv inte att hon sa så men jag glömmer aldrig orden. Hjärnan har nog en förmåga att stänga av i vissa situationer för så här efteråt är det så självklart att det var de som var med i krocken och att den 'grå' bilen i själva verket var Jennifers vita. Men jag tackar högre makter för att vi inte stannade vid olycksplatsen - det var nog en mening med att vi inte förstod. Vill inte tänka på hur det hade varit att få veta där och då...
Tiden gör sorgen lättare att bära men att tiden skulle läka alla sår är bara så fel. Den är bara lite lättare att hantera. En dag som idag är den dock inte lika hanterbar.
Idag på deras grav brast det för mig och jag kände den där paniken jag upplevde då; trycket över bröstet, hjärtat som bultar, pulsen som dunkar i hela kroppen, känslan av att allt bara är fel, ovissheten och rädslan för att mina värsta farhågor skulle bli besannade.
Minuterna innan det var ett faktum
Önskan om att jag skulle ha fel, att de bara var skadade
Tron om att allt skulle bli bra
Hoppet som fortfarande levde
På en sekund rasade allt. Det ofattbara hade hänt, vaccum i kroppen, tiden stannade, bomull i hjärnan, overklighets känsla, min älskade syster var borta, min bästa vän i hela världen fanns inte mer...
Vi pratade ofta om döden under årens lopp. Som barn med stor rädsla för det okända och som vuxna med en övertygelse om att livet inte slutar med att man dör utan att det faktiskt finns något mer. Nu vet du syster!
Tårarna rinner ner för mina kinder, jag har en stor klump i bröstet och det känns nästan lite svårt att andas fast det gått femton år. Finns bara en sak att säga; tiden läker inte alla sår...
Kommentarer
Postat av: Caroline
Otroligt fin skrivet Malin.
Finner inga ord.
Kram
Trackback
